fredag 20 februari 2009
Gästblogg; Biskopar i långa banor
Jag har aldrig varit del av en delegation tidigare, det känns stort men förvir-rande. Skall alla tycka samma och vem bestämmer i så fall vad jag skall tycka? Skall vi först enas inbördes för att sedan driva samma linje utåt? Har delegation något med delegera att göra? Kanske är det så enkelt att ett antal delegater som har något gemensamt, typ land, kallas en delegation?
På Metodistkyrkans Centralkonferens representerar 2 biskopar och 57 delegater drygt 15 000 medlemmar från 13 årskonferenser i Norra Europa. Fyra ryska årskonferenserna representerar sammanlagt 1730 medlemmar, de två finska 1284 medlemmar, den svenska 3247 och den norska som är den största 4404 bekännande medlemmar. I relation till befolkningen i Norra Europa är dessa siffror knappt synbara.
Men konferensen tar arbetet på stort allvar och biskopsvalet framstår alltmer som den stora, kanske rentav den enda viktiga frågan. Frågan om Biskopen skall väljas på åtta eller fyra år väckte många liksom förslaget att Biskopskontoret skall permanentas till en och samma plats. Beundransvärt ända att fem Biskopskandidater ställer sig till förfogande och talar om utmaningen med stor glöd när de i själva verket riskerar utbrändhet snarare än glöd om de skulle bli valda.
Christian Alstedt från den farmgångsrika Jerusalemskirken i Köpenhamn talade utmanande om vikten av att starta nya församlingar och poängterade det viktiga ledarskapet. Håkan Englund från Oskarshamn eldade på om sin kallelse och deklarerade att den inte innefattar att viga samkönade par. Öivind Helliesen, distriktsföreståndare från Norge talade sig varm för ungefär samma saker som den avgående Biskopen nyss deklarerat när han adresserade konferensen. Gita Mednis från Riga, den enda kvinnliga kandidaten höll på att falla för åldersstrecket, pensioneras innan valperioden går ut men tilläts trots allt tala. Väl talade hon om vår brist på låga - passion och längtan - sedan hon beskrivit vilken Biskop hon själv skulle vilja ha. Kanske avslöjade hon sig när hon sa ”han” om Biskopen? Därefter avslutade Knut Refsdal, nuvarande biskopens assist med en beskrivande berättelse om hur man delar kameler och om hur en del bygger vindskydd medan andra hissar segel när det börjar blåsa. Knut fick nog mest applåder av dem alla.
Tänk vilken bra biskop det skulle bli om de fem kunde bli en.
Centralkonferensen är en märklig blandning av många saker. Biskoparna ”adresserar” konferensen vid flera tillfällen, vanliga predikningar mitt i förhandlingarna. Vi sjunger psalmer i tid och otid, och alltid med väldigt många verser. Vi firar mässa minst en gång om dagen oftast två. Vi diskuterar inte så mycket eftersom det mesta sker i plenum. Så vi lyssnar mest hela tiden men det finns en gräns för koncentrationsförmågan. Därför blir pauserna ibland viktigare än det vi pausar ifrån. Och flera gånger har min bänkkamrat utbrustit; ”sådant här kan bara förekomma i en kyrka”, vad Lasse nu menar med det.
PÅ gensyn / PG
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Intressant att följa vad som händer hos er! Jag hoppas att Metodistkyrkan inte faller för bakåtsträvare och hindrar utvecklingen om synen på samkönade äktenskap. Vad jag förstod handlade väl konferensen om att "serve the present age" och i det finns väl det här att äntligen se människor för vilka de är och inte vilket kön, tro eller sexeull läggning de har! Man blir ju lite orolig för Oskarshamn, eftersom även den präst från svenska kyrkan som gått över till SSPX kom därifrån. Jag hoppas trångsynthet inte får råda hos er som väljer någon till en sån viktig post som ansiktet utåt för Metodistkyrkan.
Skicka en kommentar