"I survived in El Salvador"

(En målning på muren utanför sjukhuset där Romero mördades av en regeringskula. Bilden en hyllning till ärkebiskopen som placerats mitt bland folket)

Så står det på en t-shirt jag köpte i San Salvador. I det lilla landet mitt på Centralamerikas smala band som förbinder syd med nord – världsdelen där kampen mellan höger och vänster pågår - går man till val idag.

Inbördeskriget, parallellt med konflikterna i Nicaragua, grannlandet, skördade 75000-100000 människors liv. Den USA-stödda militära högerregimen hade hållit landet ett hår grepp, gerillan som statsmän lyckades sämre än kollegorna under Daniel Ortega i Nicaragua. (Den gången var Ortega seriös, nu är han tillbaka, lika korrupt som de flesta, familjen driver landet.)

Det kusliga är att efter ”freden” i El Salvador har dödstalet fortsatt på ungefär samma nivå som under inbördeskriget. Gängbråk, knarkhandelslinjer mellan Colombia och USA, och enorm fattigdom har gjort det farligt att vara elsalvadorian, namngivet efter Frälsaren. 10-12 människor (något mindre förra året) dödas – per dag.

Nu tycks vänstern vara på frammarch: ”Un cambio seguro”, en säker förändring, är vänsterpartiet FMLN:s kamprop. Deras kandidat till presidentposten är Mauricio Funes. Det låter som om han mer anknyter till Lula i Brasilien med sin kloka och modesta revolution än till Chavez yviga diktatorstil. Om USA släpper fram vänstern är väl dock inte säkert, detta är verkligen amerikanarnas bakgård, kanske ett nog så viktigt test på Obama som den ”eviga konflikten” i MÖ.

Det var här ärkebiskop Oscar Romero mördades, mitt i nattvardsfirandet i det lilla sjukhuskapellet. Den konservative kyrkomannen hade gradvis allt mer kommit att kritisera högerregimens förtryck, och då ett antal prästkandidater mördats i sin skola tog han steget fullt ut och blev symbolen för kampen mot orättvisorna.

Hotellet jag bodde på ägdes av en f.d. gerillaman, det var ett politiskt försök att återetablera dem i det civila samhället, istället för att driva dem in i gäng- och knarkverksamheten. Bourgeoisins flådiga villor på bergen ovan för staden konfiskerades och just detta hade alltså blivit ett i redskap i omskolning.

Ute på landbygden reste man tillbaka in i adertonhundratalet, visserligen elektrifierat, men skumpiga vägar, kamp för att borra efter vatten i de täta gröna skogarna och att finna skäl att leva.

Ett svårt jobb väntar presidenten, och rättvisan.