Petrus: Vilken vecka. Skulle jag levt på 2000-talet hade jag fått min vecka av fame. Alla tevekanalerna. Intåget, då syntes jag bara nära intill. (Med det var jag som fixade åsnan.) Mästaren röjde runt i templet. Jag gav intervjuer. Visste väl inte säkert vad det handlade om, men det handlade för mycket om pengar i Guds hus, det var vad jag sa. Sista måltiden. Judas och Tomas låg rätt pyrt till. Vilken vecka.
Sedan hade jag en dålig kväll. Mitt gig var en katastrof. Jag förnekade. Fegade ur. Tevekanalerna var där. Det var liksom lättare att stå intill Honom och understödja, en helt annan sak att stå ensam och utsättas för frågorna. Jag var mera stolt då jag drog mitt svärd, det blixtrade i fotoljuset i Getsemane.
Korsfästelsen. En förfärlig stund, men han hade sagt att det skulle ske. Idag. Graven tom. Det är liksom för mycket. Min hjärna klarar inta alla intrycken.
Veckan har haft allt.
Och nu blir sig ingenting likt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar