onsdag 17 juni 2009

Ännu ett år



Björnbären blommar bak bagarn´s bod. Solen söker längsta varvet och lämnar inte ens natten utan ljus. Midsommartid, Herrens år tjugohundranio. Värmen dröjer, vattnet bara nästan badbart, men ljuset är sommar. En osalig säl envisas med att simma nära land, alla andra har dragit till yttersta kustbandet. Men lerkilssälen simmar runt Kråkholmen, oklart varför.

I gårkväll - en solnedgång, först i moln - applåder. Sedan en extra föreställning mellan moln och existensens yttersta linje, 2,08 nautiska mil bort, ljusskivan rullande på horisontkanten. Som ett hastigt nattbad innan den åter klättrar över horisonten och skänker ännu en ljusresa till människornas barn.

Vi satt där på klippan, horisonten som enda gräns för liv. Jag uppmanade fjortonåringen (nu säkert fyrtio) att vända sig om och se solnedgången och gnistret i havet. Det enkla, givna men burdusa svaret var: ”Den såg jag i går.” Då var det en sådan sommar. Dagliga solnedstigningar i havet. Andra var grå från morgon till kväll, eller insvepta av en kylande vind.

Vår sommar på 57:e breddgraden. Ännu ett år.

I Skåne blommar flädern, på skärgårdsöarna strandkålen. Ännu ett år.

3 kommentarer:

pastorns Ingridienser sa...

Sommaren 1990, och jag "praktiserade" på konfaläger på VG. Vet inte vilken klippa vi var på- men jag minns din andakt som avslutade med " den här kvällen kommer vi att minnas som alldeles speciell, med denna solnedgång. Nu är vi tysta och följer solens nedgång"
PA- du lyckades! Den kvällen minns jag än.
TACK!

Dotern sa...

Minns också den kvällen!! Eller sa du så ofta pappa??

Erica sa...

Ja, solnedgångar är underbart vackert. Jag förknippar också solnedgångar med västkustgården. Jag minns min konfirmationstid med glädje. En tid som gav mig många verktyg jag fortfarande använder :-)