Det är så det känns. Två veckor sedan det gungade under mina fötter. Uppgifter att göra under ytterligare drygt en vecka. Ägnar mig åt avhållsamhet. Men min kropp saknar gunget, ljudet, fraset av båt genom vatten... Det känns som Uppenbarelseboken, havet finns inte mer.
Sommaren, som steg i land på vår kust redan den åttonde april, har varit god mot oss. Har innehållit en stor portion värme, många soltimmar, och föralldel på sistone några rejäla skopor regn. Än håller hon oss i sin famn - sommaren. Då regnskurarna viker undan sprider hon sin värme. Men hon orkar inte längre hålla upp ögonen lika länge, skymningen smyger över oss allt tidigare, och i vargtimmen kan man nu tala om regelrätt mörker.
De är nog mer än ytligt bekanta, sommaren och havet. Varje år inleder de en romans som synes evig, men till höststormarna knakar det rejält i kärleksbanden och med blöta avsked tar de ett olyckligt farväl.
Kommer att sakna dem, sörjer redan en aning. De fattas mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar