Möjligen blir detta sista inlägget före predikan i min barndoms kyrka på söndag; Wesleykyrkan i Borås, kl 11 (090906). Temat är Medmänniskan, "musiken" är den barmhärtige samariern och den korta frågan är central: Vem var den mannens nästa?
Bilden av Pinocchio är bättre än jag först insåg. Man måste öva sig i att bli människa - riktig människa. Kanske behöver man också de magiska orden från en fé för att det riktigt ska ta tag, och en Benjamin Syrsa som sitter på min axel och hest kraxar: "Öva dig i medmänsklighet".
En gammal församlingsmedlem sa alltid: Följ din första reaktion. Den som reste sig innan alla invändningarna höll mig tillbaka. Den första tanken - om att gripa in, säga något, avse något - är mer rätt än de invändningar som sedan köar upp i sinnet.
På ett plan är medmänsklighet ute. Vi räcker inte till för varandra. Ser inte andra. På ett annat är det självklart för oss att räcka ut en hand, kanske är problemet att den krets för vilka vi anser oss räcka till krymper. Gemenskaper och solidariteter knyts till en allt mindre krets, främlingskretsen utanför ökas.
När man häromåret jobbade med motiven för svenskt bistånd fick en tes om Det Upplysta Egenintresset fäste i en statlig utredning.
Det är i grunden egoismen som är Den Enda Drivkraften. Men det upplysta egenintresset gör att vi inser att lindrad nöd hos andra ger oss ett bättre liv. I själva verket finns det alltid ett egoistiskt skäl för att hjälpa - sa man. Dvs vi mår själva bra av att hjälpa andra.
Jag har aldrig riktigt svalt det där. Höll emot under min tid i riksdagen. Menade att människan kan ha renare motiv än sitt eget välbefinnande.
Men riktigt säker på om jag hade rätt, det är jag inte. På söndag vet vi hur bedömningen är 2009.
Ses vi i kyrkan?
5 kommentarer:
Jag kan inte tro att vi bara hjälper andra för att själva må bra. Om människan bara hade egoismen som drivkraft- så har inte bara du och jag fel, utan då gäller inte evangelium! Det är väl ändå så att evangelium är att Gud lagt ner något av sig själv i oss och det goda driver oss att vilja gott. Det innebär inte att vi alltid gör gott och egoismen kan driva oss ibland. Vi misslyckas. Men den negativa människosyn som du beskriver i det "upplystas egenintresse" varken befriar eller bemyndigar människan. Tyvärr kommer jag inte till Borås för jag ska ha samlingsgtj i min församling- och predika om att "öva sig i att var människa." Gud tror på oss människor! DET är evangelium.
Hej P-A!
Läste det där om egoismen och funderade på medmänsklighet. Läste i en alldeles vanlig damtidning( jo jag läser sådana)för nån vecka sedan om ett ordspråk som slutade ungefär så här ...vill du vara lycklig ett helt liv? gör något gott för någon annan. Det är min tro att jag genom att göra gott också är lyckligare själv. Alltemellanåt kan det vara ganska hårda tag i politiken och själv försöker jag emellanåt tänka "att samla glödande kol på någons huvud". Att inte ge igen utan istället göra något gott. Svårt men på lång sikt är jag nog med och bygger en tryggare värld.
Tack för denna veckas tankar det har inspirerat.
Kram Anci
hej igen! Associerade till Mikael Wiehes "sång till modet" när jag läst din blogg. Välkommen att lyssna hos mig på bloggen!
Nej, det gör vi inte. Tyvärr får jag inte tillfälle att vara i Lilla Kyrkan på tre veckor. Det är helt förskräckligt. Du får lägga ut din predikan efteråt!
/C
Samtidigt som vi visst behöver öva oss i att vara människor så föds vi från allra första början med förmågan att spegla den andres känslouttryck i våra egna ansikten - och därmed hitta samma känsla i oss. Så förmågan till empati är inbyggd hos oss och samspelet är en likafullt inbyggd överlevnadsmekanism. Egoism är skador på vägen. Tänker jag, och anknytningsteoretikerna, hälsar Elisabeth
Skicka en kommentar