Det såg så bra ut. Vi hade det så fint. Sååå många vackra solnedgångar vi har njutit tillsammans de senaste månaderna. Men responsen tunnades ut, kyldes av.
Hon kom tidigt. Redan i påsktider anlände hon. Intog mitt hjärta. Samlade all min möda, gav mig energi, skänkte ljus i mitt sinne.
Jag är som nordborna mest. Älskar passionerat. Särskilt henne. När hon slösar sitt ljus så att till och med juninatten lyses upp av henne ljuvhet. Ingen är som hon.
Men, nu sviker hon mig. Sänker mig ner i förtvivlans djupnande kyla. Nu kan man
aldrig tro att man får se henne igen. Aldrig mer vi två, delande nattens ljus och dagens lust.
Det är över. Hon sa inte ens adjö, överlät mig inte åt Gud. En dag var hon bara borta. Lämnade bara en doft kvar, och sköna minnen. Bilder som gör ont, inte då, men
nu.
Aldrig mer? Nu utlämnad till mörkret. Och kylan. Ska söka henne idag. Bara idag, och kanske i morgon. Kanske gömmer hon sig bara, lekar tafatt i natten. Annars ska jag glömma henne. Försöka att inte minnas, att inte återberätta.
Hissar segel, styr mot solen… Kanske tar jag bilen, rattar söderut. Men då är det väl redan försent.
Olyckligt kär – i Sommaren. Tänker mig henne som en gamla tiders sjöman. En familj i var hamn. Valparaiso, Kapstaden Sydney… avundas er. Men det blir aldrig så som vi hade det!
3 kommentarer:
Var lugn. Hon kommer tillbaka, men visst är det lite vemodigt. Och det är modigt att vänta.
Väldigt tjusigt skrivet PA.
Men kom i hög att hösten har så ofantligt mycket naturskönt att bjuda på.
November, exempelvis, är en ljuvlig månad när man rätt tolkar den - dess vila och dess stillhet.
Mvh
Berndt
Lider med dig men själv är jag mest förälskad i V. Kan även, nu i vuxna år, bli barnsligt förtjust i hösten, dess lukter, dess mörker som ger möjlighet till inomhuslugn, tända ljus och vacker musik. Personligen söker jag nya sociala sammanhang när det bli mrökt. Spännande, man vet inte vad mörkret bär med sig.
Sen när du till slut gett upp din kärlek så kommer hon åter. Längta och lev, sakna inte. Kram!
Skicka en kommentar