fortsättning från igår...
Ett annat perspektiv tar sin utgångspunkt mera från vad vi predikar. Skapar vi intresse för kristen tro genom att tala om treenighet, synd, frälsning, bön…? Jo, säkert för en del, om det möter människors egen reflektionsresa. För andra krävs helt andra utgångspunkter.
Inte minst därför tog våra föregångare utgångspunkten hos barnen, vände sig till växande familjen med söndagsskola, barntimmar, scouter, barnkörer. Krokarna blev ingången, kanske ofta rätt långt från evangeliets kärna.
(Men idag tror vi att folk ska ta klivet in från sin verklighet, från sin gata, rätt in i våra gudstjänster.)
Fundera över hur de människor som finns i din församling har kommit dit. Jag antar att få bara ”dök upp” (de finns också, tala med dem om vad som drev dem). De flesta ”fastnade” på en krok; läger, kören, arbetskamrat…
Vi behöver ompröva konceptet kyrka.
I arbetet för en ny kyrka tog en arbetsgrupp fram nio enkla men viktiga bilder av människors liv i vår tid.
1) Hastigheten - genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara huvudperson i sitt eget liv, svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer. Balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?
2) Ytlighet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?
3) Konsumismen - klimathot, istället dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.
4) Underhållning - flykten från tråkigheten. Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?
5) Prestation. Är den som har mycket, gör mycket, mera värd? Hur kan nutidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?
6) Misstro - upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relationer och i media, misstro mot auktoriteter. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut?
7) Bli älskad och accepterad som man är.
8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är i omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap.
9) Ensamheten är ett av vår tids problem, var tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?
Hämtat och kortat, från skriften Vägen vidare MK/SB/SMK
Hur matchar vi denna verklighet med vad kyrka och församling erbjuder? Hur matchar vi evangeliet mot dessa bilder?
Den kristna tron - bibelns och kyrkans tro – är som ett isberg. Den stora massan ligger dold, men något sticker upp. När vi talar om ”matchning” handlar det inte om att ”ta bort” något, men vi behöver hela tiden fundera över vad det är i budskapet som kommunicerar det som människor är redo att möta, behöver, kunna ta till sig, ta som ingång till det som tron rymmer.
Det kristna livet är en resa i sitt inre, med sig själv, tillsammans med andra. Det ger sedan ett förpliktigande liv som lärjunge. Kanske enklare att bara låta bli…
/to be continued…
PS. Ska predika på söndag. I S:t Jakob. Behöver numera Din hjälp. Temat är stort och tungt: Döden och livet. I den ordningen faktiskt. Evangelietexten handlar om Lasaros, den döde brodern till Marta och Maria. (Joh 11:28-44. Ge mig gärna dina ingångord - vad är på spel i dnna text, under detta tema? DS.
PS 2: Denna vecka ska vi dels utvärdera kyrkan, spåna och spana mot framtiden och dels skriva en handfast predikan på temat Döden och livet, dessutom läser vi i GT och NT på min parallellblogg. Tänkte att jag skulle stjäla mkt av din tid just nu... DS
10 kommentarer:
Ja, visst är det konstigt att vi som kyrka inte verkar veta vad människor frågar efter, vad de längtar efter, vad de saknar. Som om vi levde i en isolerad "församlingsvärld".
Och ändå svarar vi. Vi svarar"förlåtelse" när nutidsmänniskan oftast inte är fylld av skuld utan skam och snarare behöver kärlek och bekräftelse än förlåtelse. Vi svarar "frälsning" och "räddning" när ingen längre tycker sig behöva räddas från något. VI SVARAR. Jag tror vi behöver fråga mer istället. Eller kanske till och med bara mötas.
Du talar om vägen in genom söndagsskola m.m som en motsägelse till "evangeliets kärna". Menar du det? Är inte relationen, mötet just evangeliets kärna? Det är i mötet med en annan människa som vi oftast möter Gud. Just därför är det viktigt att inte stå inne i kyrkan och ropa in folk- utan skapa relationer. Mötesplatser. Ibland är dessa mötesplatser söndagsskola, ibland är det samtalet över staketet. Men att gå till kyrkan ensam? Det vet jag inte ens om jag skulle våga. Som är född in i kyrkan...
Jag önskar att det fanns en "Bibel for dummies". Finns det? Jag menar inte en Biblisk ordbok eller uppslagsbok utan en "dummiesbok"-(används ofta som grundbok i datorsammanhang... men är skriven på ett sådant sätt att det inte blir ointressant) -skriven på ett vardagsspråk.(Jag tänker inte dum när jag tänker på dummies)Jag skulle vilja se en bok som ger grunderna och förklarar de vanligaste orden och hur de kan användas i praktiken (hur handlingen ser ut) ger en igenkännande bild av de ord som ofta nämns i olika sammanhang inom kyrkan.
Jag tycker att språket är viktigt för om man inte förstår ett ord som är vardagsord för en del i kyrkan eller när man lyssnar på en predikan kan man börja känna sig utanför om man inte förstår orden. Språket kan allienera också och i sin tur leda till ointresse.
Kanske är det bara jag men jag är inte alls så säker på alla vet vad tex ordet nåd betyder (nu har jag förstått det,tror jag), eller ordet diakoni... för om det är ord som används mycket så måste dom ju vara viktiga.
Det finns också de som får kämpa med sin föreställningsförmåga... hur förklarar man Gud för någon som har svårt att lita till sådant man inte kan ta på, inte känna på... varför pratar man om någon man aldrig har sett? Hur kan man då veta-föreställa? När det används så mycket ord i kyrkan som handlar om kyrkan och när språket i Bibeln i mycket är ålderdomligt och händelser som utspelar sig långt ifrån Sverige... så är väl grunden viktigt. Har ni predikat "för mycket" inne i kyrkan med knepiga ord och handlat för lite utanför kyrkan(huset) utan ord?
Hur många vet att ordet kyrka är församlingen och inte huset-kyrkan vi går till på söndagarna?
Lite frågor om språket bara...
//Ad Hoc
Vilka underbara reflektioner! Ja, frågor tror jag är alltid bättre än svar. :-)
men utan svar är frågor meningslösa...som att vara hungrig fast mat inte finns.
/Andreas
Det svåra ligger i, tror jag, att människor idag behöver like mycket förlåtelse och räddning som någon annan gång i historien, fast dom vet bara inte om det. Att människor behöver kärlek och bekräftelse är ett som är säkert, men ännu säkrare är att dom behöver pånyttfödelse.
Utmaningen ligger i att INTE skapa en ny teologi utan att leva den klassiska teologin så till den grad att den blir förstålig och attraktiv för våra medmänniskor när och där vi möts. Vi är faktiskt en del av samhället vi också...
/Andreas
Angående predikan...jag har fascinerats av Martas och Jesus samtal innan de riktigt stora händelserna äger rum. Tillsammans med Tomas och Petrus uttalar hon den mest tydliga övertygelsen om vem Jesus är i evangelierna, vilket är otroligt med tanke på att hennes bror nyss har dött och Jesus var lite sen...något som hon är mycket medveten om men på något vis förstår...för hur kan man säga att en människa är Gud om man tror att dom inte vet allt och kan passa tider?
Kanske finns det något där?
/Andreas
men svar kan vara punkt för kreativiteten. Jag tror att frågor inte är utan svar, men svar utan frågor är en stängd dörr. Det är ofta det man möter i kyrkans värld, svar utan frågor och dörrar som stänger om det som verkligen borde frågas om, där nyfikenheten borde få finnas.
Jag tycker det är lite jobbigt ibland att jag så ofta behöver förlåtelse och räddning, att andra vet bättre vad jag behöver. Vet man verkligen det? Ändå har jag ju i deras ögon inte fått det som dom vet att jag behöver... efter 38 år!
Jag har varit i kyrkan sen jag föddes... höll jag på att säga, jag upplevde mig rätt safe och älskad innanför kyrkans väggar... då. Jag tror och jag pratar med Gud nästan dagligen och funderar på Jesus, ser honom som en osynlig vän, jag läser Bibeln, jag har valt att jobba i kyrkan bla för att jag vill berätta för andra och prata med andra om Jesus(inte som pastor) även om jag inte har alla svar. Ibland när jag har tvivlat och tyckt att Gud har varit långt borta har jag upplevt det som skitjobbigt.
Sen kröp det fram att jag var homo.
Efter det började folk vilja rädda mig, så till slut blev det väldigt tungt att gå till kyrkan. Folk hade kastat så mycket frälsarkransar över mig att det det började bli besvärligt att röra på mig. Det finns människor som säger att jag inte är en riktigt kristen, jag skall inte kalla mig kristen och att det jag gör är falskt. Jag är född av troende kristna, uppväxt bland kristna, den kristna församlingen och kontexten jag har rört mig i har lärt mig, fört vidare sin tro. När då några av dessa kallar mig falsk... vad säger det då om dom? Dom säger att dom har har misslyckats, har lärt ut något riktigt dålig, något som inte ens kan kalla sig kristet... ändå är det i det jag som skall räddas så ofta i mötet med en del kristna, jag som behöver förlåtelse etc.
Jag är bara skittrött på det där att bli räddad hela tiden och trött på vi och dom snacket. För i det där vi:et ligger det ofta ett "vi normala som vet" och i dom:et "dom där som inte är som vi". Kyrkan ska tillhöra samhället... jag/vi är också en del av samhället.
Förmodligen låter jag skitarg i det jag skrivit men jag är inte så himla arg egentligen utan mer ledsen över att få slita så med det där att alltid behöva vara beredd på att få höra av andra att det jag gör inte är på riktigt, trots att jag utför mina arbetsuppgifter och utövar min tro tillsammans med andra, delar gemenskapen... och ändå fastän jag gör det mitt framför ögonen på andra så finns det några som betraktar det som att det jag gör inte är riktigt riktigt. Jag är rädd för den klassiska bibelsynen, därför att de som ofta hänvisar till denna många gånger är de som med bibelcitat fördömer och förbannar sådana som jag eller ska rädda ihjäl mig annars kommer dom själva att vara förlorade.
...fast om dom inte visste att jag var homo skulle det betraktas på riktigt... eller?
//Ad Hocen
Det första man kan säga är att vi har problem med kärleken.
Vi, som människor och kristna är ständigt utmanade av den. För Gud är kärleken.
Kärleken är tålig och mild...
Detta utgör ett slags spegel för oss. Det vi ser riskerar göra oss nedslagna. Men vi utmanas, uppmuntras och inspireras att försöka igen, och igen.
Till och med på korset fick Jesus upprepa det: "Fader, förlåt dem..."
Den dogmatiska fördomsfullheten, som du möter, visar dels vår kärlekslöshet, dels återfallet till ett tänkande i fyrkantighet, lag och normer som är främmande för evangeliet, helt enkelt för att det inte präglas av kärlek.
Om människor i kyrkan la mer energi på att kämpa mot sina egna demoner skulle allt vara mycket bättre. Som i varje relation - Jesus sa något om flisan och bjälken...
Adhocen. Vet inte om det klingar illa. Men till dig och mig säger jag: Försök inse att det är de som har problem. Be för dem att de möter kärleken i evangeliet. Då blir vi mindre svartvita. /PA
Ja, troligen sa det ar
Skicka en kommentar