När blev vi en sekt? I professionell terminologi är sekt inte i sig ett så värdeladdat ord som i vanligt tal. Men den kännetecknas av slutenhet, gruppens betydelse, en distinktion mellan oss och de andra. En religionssociologisk minimidefinition av sekt i sju punkter har gjorts av Roy Wallis:
1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.
Jag tror inte att det är så lätt att definiera oss, våra församlingar och grupper som sekter. Nu far jag närmast efter dimensionen varför vi ser oss själva ur ett sektperspektiv – för det tycker jag att vi gör.
Vi definierar intresset för oss (och den tro vi delar) genom att ställa frågan varför inte människor kommer till oss. Hur ska människor veta som vad som döljer sig bakom kyrkporten? Och om de vågar sig in; hur kan de känna tilltalet? Förstår de språket? Har de kulturen? Måste man vara på ett visst sätt för att platsa i kyrkan? Måste man växa upp i din för att leva med den?
Min tes är att kyrkan – huset – blivit substitut. Dels för Gud, dels för den levande församlingen av människor som är På Den Vägen. Huset har blivit problemet.
En gång, i en enhetskultur där Kyrkan var centralpunkten, överheten och kulturbäraren, som förbjöd andras inblandning, hindrade människor från att samlas, var kampen för den egna identiteten en överlevnadsfråga. De egna bönhusen, kapellen, var manifestationen av församlingen som motkraft. De var symbolen för ett annat synsätt, andra betoningar, kanske rent av en annan tro.
Sedan byggde vi egna stenhus. Med torn. Vi hävdade vår rimliga rätt att bli accepterade. Kyrka bland kyrkor.
På många sätt blev vi accepterade. Men alltid i en jämförelse med ”den riktiga kyrkan.” Fast vi var bättre på barn- och ungdomsarbete, hade ett mera vitalt musikliv, fler hängivna medlemmar. (Det finns en mera kvalificerad och intressant rapport från Vi Vill Växa-projektet i Svenska Missionskyrkan. Länk. Där kan du ladda hem en intressant fil.)
Nu är vi etablerade, människor har ingen omedelbar förförståelse av vad som ”den rätta kyrkan”. Man är lika intresserad, eller kanske lika ointresserad, av vilken kyrka det än är.
AdHoc och Pastornsingredienser hade kloka och intressanta resonemnang som kommentarer till min gårdagspost.
Men vi lever kvar med sektens bild – av oss själva. Den är inte konstruktiv.
1 kommentar:
Wilfrid Stinissen har en klok definition på ödmjukhet: "Ödmjukhet är att sluta jämföra sig". Att vara ödmjuk är inte att huka, böja och förkrympa sig- utan just att sluta jämföra sig med andra; svenska kyrkan, andra människor, andra församlingar....
Evangelium är att "alla människor är bäst". Slutar vi att konkurrera, jämföra oss med varandra, så bli vi alla människor "VI" och inte "Vi och dom". Då är det ingen som har patent på sanningen och inte heller någon som behöver huka sig. Alla kan räta på sig, eller som Jesus säger i söndagens evangelium. "Gör honom fri och låt honom gå!" DET är evangelium och kyrkans uppgift. Att hjälpa varandra till frihet. Vem sa att det var enkelt??
Skicka en kommentar