Öva dig i medmänsklighet

(Post preedikan: Hur välvalt det var att använda Pinocchio visade sig hängde samman med hur mkt man gillade (eller ogillade) den nye boråsaren. En nyckelmening tycker jag själv är den om P. som blev människa och övade sig i medmänsklighet. Texterna handlar uppenbarligen om att det viktigaste inte är att lära rätt men leva rätt.)

(Predikan i Wesleykyrkan i Borås 6 sep 2009, tack alla som bidragit med kloka tankar.)


Temat för dagen är Medmänniskan. Det borde vara temat varje söndag, och alla andra dagar. Samariern, Pinocchio och Moder Teresa har guidat mig under veckan.

Vad är egentligen en människa? Pinocchio drömde om att bli människa. Ett habilt hantverk av människa och ett ingrepp av något överjordiskt gjorde det möjligt. Utrustad med ett utmanande samvete lärde sig dockan, som Gepetto tillverkat, att undvika lögnen och kanske undanflykterna.

Jag undrade väl som alla andra vad Pinocchio hade i Borås att göra, men under den här veckans predikoförberedelse har jag omprövat honom. Vem visste att han kunde vandra i lag med den barmhärtige samariern?

Medmänniskor – det tar ett tag innan begreppet sätter sig i oss. Oftast är det lättare att vara emot. Bibeln talar gärna om motmänniskor. Fariséer är urtypen, hela den bibliska kulturen frossar i att beskriva motmänniskor; främlingar, fiender, tvivelaktiga, sådana man inte kan lita på. Paulus skriver om sin egna medarbetare i en stund av dysterhet ”Alla tänker bara på sitt, ingen på Jesu Kristi sak.”

I berättelsen om mannen som reste mellan Jerusalem och Jeriko är det prästerna och leviterna som får illustrera motmänniskorna, de som väljer att inte vara medmänniskor. Samariern var avskydd, någon man såg ner på, främlingen, den opålitlige, får spela rollen av medmänniskan. Folk som lyssnade till Jesus måste både ha rasat och skrattat. Det var en alltför tokig historia. Men – som ofta – skrattet satte sig i halsen.

I Borås står sedan ett år Pinocchio staty. Gepetto var en fattig dockmakare. Han skapar en dag en docka, som någon han skulle vilja umgås med, få rå om. Som i ett mirakel visar sig dockan börja leva. Dockan - Gepetto döper den till Pinocchio efter träslaget med samma namn - får som hjälp att bli en snäll docka ett samvete i form av en syrsa.

Varje gång dockan ljuger får han näsan förlängd. Till slut visar sig dock Pinocchio så snäll, och han får bli en riktig pojke, som han genom hela boken önskat. Pinocchio blir en människa.

Sensmoralen är tydlig. Det kräver ett mirakel att göra dockan till en pojke, det kräver övning för att bli en medmänniska. Prästen och leviten försökte, och misslyckades. Den okände och ökände främlingen steg fram och visade de mänskliga kvaliteter som gick utanpå självupptagenheten, som inte följde undanflyktens röst och sedan gjorde sig mödan.

Bibeltexterna ställer två frågor och ger ett besked:
• Ska jag ta hand om min bror? (undrar Kain i 1 Mos 4)
• Vem är den mannens nästa? (frågar Jesus i Luk 10)
• Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss. (skriver Johannes i 1 Joh 4)


I Ska jag ta hand om min bror?
Omsorgen utgår från det nära. Så är mänsklig gemenskap byggd. Vi blir till i ett utbyte av de mänskliga förutsättningarna. Sydafrikanerna talar om Ubuntu. Jag blir till genom andra, jag är inget utan andra människor. Ditt lidande är mitt. Min glädje är din. Det krävs en by för att fostra ett barn – säger man på samma kontinent.

Är detta mänsklig kunskap som håller på att gå förlorad? I välfärdsbygget och kommersialismens modernitet riskerar frågan om min nästa besvaras med dels att det är någon annans ansvar, och dels motfrågan; vad tjänar jag på att hjälpa till.

För Kain var det mer dramatiskt än så. Avunden hade slagit till, Kain var en mördare, en brodermördare. Med blod på sina händer fick han märket från en förlåtande Gud. Det är här, i brytningstiden mellan döden och kärleken som frågorna om nästan ställs. Ska jag ta vara på min broder? Alla kulturer har svarat JA. Hur lyder dagens svar?

II Vem är den mannens nästa?
Frågan Jesus ställer är alltså inte den självupptagnas: Vem är min nästa? Utan den iakttagande, observantas och medvetandegjorda människans fråga: Vem är den mannens nästa? Det låter lika, men på den första frågan kan svaret aldrig bli jag, men kanske är det just det som blir svaret på den andra frågan. Jag gör skillnad.

Som vanligt tar Jesus med oss på en vidgad resa. Horisonten vidgas. Vi frågar inte (längre) bara om brodern. Jesus frågar om främlingen.

Den som visade honom barmhärtighet, svarade den lagkloke som kanske ville gillra en fälla åt Jesus. Gå du och gör som han – löd Jesu svar.

Det är som om det nu blir på allvar. Vi vet att inte vi kan hjälpa alla, svaret blir då lätt att vi låter bli att bistå någon.

Nästan bor nästgårds, så har vi kanske tänkt oss det, och det är inte fel. Inte alls. Problemet är möjligen att grannskapet vidgas. Det fanns strängt taget inget skäl för någon att hjälpa mannen som hade råkat ut för rövare. Vi kan förstå leviten och prästen, men hela undanflykten förstörs av samariern som stannade.

Varför var inte han bekväm, eller rädd, eller stressad? Hjälpen sträcktes fram från den minst tippade. Den osannolika hjälten, och genast faller ljuset på de som inte lyckades hålla samman sitt budskap, sin tro och sina liv.

Vi är där på sluttningen ner från Jerusalem till Jeriko. Det finns fem roller att tillgå: Den slagne, leviten, prästen, samariern och åsnan. Jag har uteslutet rövarna, de var den här historiens givna motmänniskor. Men några till lierar sig med dem, och vänder lidandet ryggen. Predikans fråga blir – vilken roll blir min, och din?

III För att Gud har älskat oss.
Johannes ger oss svar: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder”, skriver Johannes. Han som hade gått i Jesu kärleksskola, Lärjungen som Jesus älskade.

Moder Teresas som tränade på medmänsklighet formulerar det i en fråga:
"Jag är inte säker på exakt hur himlen kommer att se ut, men jag vet att när vi dör och det börjar bli dags för Gud att döma oss, kommer han inte att fråga 'Hur många goda gärningar har du gjort i ditt liv?'. Han kommer snarare att fråga: Med hur mycket kärlek har du gjort det du gjort?”

Johannes´ och Teresas fokus är klokt. Vi kan lätt fastna i prestionskraven, kvalificeringsgränsen för att vara medmänniska. Men det är ytterst inte vår kärlek som räknas, utan hur vi ställt oss i flödet av kärleken från Gud. Där tränar vi oss på medmänsklighet. Moder Teresa såg Jesus i dem hon mötte, det var hennes träningsmetod. Johannes såg djupdimensionen av att vara bristfällig människa. Varesig tro eller kärlek produceras hos oss, det är utflödet av Guds nåd. Det är i Gud som vi lever, rör oss och är till.


Pinocchio drömde om att bli människa. Prästen och leviten försökte, och misslyckades. Den okände och ökände främlingen steg fram och visade de mänskliga kvaliteter som gick utanpå självupptagenheten, han följde inte undanflyktens röst och sedan gjorde han sig mödan. Kort sagt; han tränade på medmänsklighet.
.