skrivs hos min granne. Ton för ton växer den fram om natten. Bara basgångarna hörs, skakar lätt i huset, eller så smeker rytmen vårt gemensamma urberg. Har han månne trummaskin.
Ännu en natt.
Tänk om det ÄR ett verk av dignitet som Toccata och Fuga av JS Bach! Skulle jag då klaga. Skulle inte jag vara stolt, lycklig och nöjd för att varit så nära när skapelsen pågick.
Svårt att veta hur en enda ton fogas samman och plötsligt hör till Mästerverket. Det är helheten som ger tonen dignitet. Men utan den tonen inget Mästerverk.
Påminner mig om nåt.
Men frågan är, ska man påpeka till grannen att man störs om natten?
Eller ska man vaka med musiken och känna hur storheten sprider sig i den sömnlösa natten?
2 kommentarer:
Det är ju helt i huvudet på oss. vi kom hem från tystnaden på Gotland, till ett himla dunka-dunka utanför fönstret första kvällen hemma. Jag var superirriterad över våra grannar och kunde absolut inte sova, tills jag kom på att det jag hörde var Madonna på ullevi, då blev jag kolugn och somnade jättefint. Hej från Elisabeth
Broder Wilfrid sa en gång att det är bra för oss, att ibland ha störande ljud omkring oss. Vi kan ge oljudet en innebörd, exempelvis låta det vara ett indexalt tecken för att Gud ständigt är närvarande.
Ibland funkar det ibland inte. Men tanken är värd att pröva.
/Li
Skicka en kommentar