postkristen

Nej, det handlar inte om breven. Men om vår tid.

Hur möter kyrkan människor i en tid då de kristna symbolerna har förlorat sin förmåga att kommunicera, då bibelordet blivit okänt, då Gud anonymiserats och Jesus blivit en historisk figur i raden av andra figurer?

Det är den verkliga frågan för en ny kyrka.

Kring detta har jag grunnat och skrivit en del under mina veckor i det katolska Spanien.

Sverige ligger i framkant, vi har kallat det för avkristning eller sekularisering. Den kristna kulturen har förlorat mark, kyrkorna töms. Av detta märks litet i samtalet om kyrkan.

De första kristna talade i en miljö där Bibelordet var välkänt, psaltarpsalmer kunde citeras och människor kunde fylla i fortsättningen. Då våra företrädare i Sverige predikade allvarets glada budskap gjordes det till människor som kunde psalmerna, läst sin Bibel och var bekanta med Bibelns persongalleri.

Nu har går vi in i en post-kristen tid. Referensramar har förändrats, kunskapen ändrats, flera sanningar lever sida vid sida.

I vårt land liknar uppdraget det som Ansgar och Botvid stod inför då de mötte vikingarna. "Den vite Krist" blev deras symbol, alla evangeliets sanningar fick introduceras bit för bit.

Ansgar visste att alla människor är andliga, men delar inte religiös världsbild. Den kunskapen har vi ännu inte gjort till vår. Det är en lång resa. Alla resor börjar med ett första steg. Dags att ta det...

PS. Min krönika från i går samlade våra värsta intryck. Vi har också njutit god mat, varm sol, salta bad, sett bergen sträcka sig mot skyn, iakttagit människors vardag, smakat vilan. Marianne mår bra, vurpan lämnade bara små sår i handen, korten spärrade och tullmännen var vänliga. Polisen i Frankrike var inte farliga heller. DS