Vaknade med en resrutt. Minnen, egna och bibliska, stod så klart då jag slog upp mina grumliga ögon.
Sabbatskväll vid Västra Muren i Jerusalem. Den politiska konflikten vilar tung över platsen; den stora moskén bildar fond, kyrkklockor hörs i den gamla ärevördiga staden. Men det är bönen och samlingen vid muren som fanns i min tanke. Egentligen har människorna som samlades där inte mycket gemensamt, mer än männens kippa - den är gemensam. Kvällen innehåller allt. Intensiv rytmisk bön längst in vid muren, lappar sticks in i den urgamla fasaden, vid gränsen till kvinnornas inhägnad samlas några radikala i gemensam bön över könsgränserna, utanför på den sluttande planen ner mot muren sker affärer, vardagliga samtal, skratt och oro - Livet är samlat. Sån borde kyrkan vara.
En dag vid fötterna på en andlig lärare i Pretoria. Jag hade hamnat där av en slump, men följde en god vän. Den sufiske läraren hade vänt om från kommersiellt liv och var nu samlingspunkten i sin egen moské. Otillfreds gav han sig upp i de indiska bergen och mötte en hinduisk guru, stannade under några år. Då han en dag fick ordern om att återvända till sitt folk, till sin tro, gjorde han det. Den dagens samtal är några av de mest vägledande och spännande samtal jag har fört om andlig tro och om livet, reste hem som en bättre kristen. Sån borde kyrkan vara.
En dag, före min utblick, insupen med modersmjölken, tillbaka till Jerusalem. Anden utgöts. Strängt taget det enda som var gemensamt för dem som samlades i Jerusalem på Pingstdagen. Sån borde kyrkan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar