Jesus

vandrade några korta år på Palestinas dammiga vägar. Varje steg var historiskt unika. Gud och människa i en enda kropp.

Det var tecknet på att Guds rike var å färde. "Himlen har landat" skrev Bo Setterlind.

Han mötte en religiös värld, i den ena växte sedan en människokult fram - den romerske kejsaren gavs skenbilden av att vara Gud. I den andra kritiserades de s.k. skriftlärda för skrymteri. De stod i gathörnen och ville bli sedda i sin fromhet. "Gå in i er kammare", sa Jesus. Jesu kritik var tydlig; ni lever fel. Ibland uttryckt som att de lär rätt men lever fel.

I en värld av teoretisk perfektionism talar Gudsriket genom Jesus ett i grunden annorlunda språk. Barn - som sågs som "ofärdiga" - blev föredömen, samarier - som man älskade att hata - satte prästen och leviten i skam, kvinnor bar ett rakare vittnesbörd, några av lärjungarna hade gerillabakgrund, en hade jobbat med ockupationsmakten, den störste ska bli de andras tjänare...

Det annorlunda Riket. Människor förvandlades - det händer något då man snuddar vid Guds rike.

Många tror inte längre. De omgärdar vägen med höga staket. Gör si, gör så.

Jag tror att mötet med Jesus förnyar och förvandlar. Det är ett äkta möte.

John Wesley sa: "Jag erbjuder dem Kristus." Detta är något helt annat än fördomsfullhet, inskränkthet, oproportionerliga syndaurval.

Skriftenlig helighet växer ur mötet med Jesus. Fariseerna satte upp ett initialt filter; sådana ska ni vara. Läran ställdes över liv. Men läran blev inte Liv.

Hos Jesus blev liv till förtroende.