Lagen och Ordet ~ 4 ~

Hur förhåller sig då uttrycket Guds Ord till allt det jag skrivit?

Jag tror inte att någon hävdar att Bibelns skrifter sändes ner från himlen, från Gud. Jag tror vidare att de flesta vet att skrifterna kom till under hundratals år. I olika sammanhang, med olika skribenter, ibland en hel redaktion som samlade muntliga berättelser.

Frågan blir därför inte så mycket om det är Gud som talar i sitt ord, utan frågan om hur Gud vaktat över tillkomsten av det som blev en samlad bok av böcker.

Där skiljer vi oss i kyrkan, nu och i alla tider.

En del menar att eftersom Gud är utan skavank, Bibeln är Guds ord, så är skrifterna utan fel och brister. De är Guds sanna ord. I vilken översättningsform vet jag inte. På vilket språk vet jag inte. Det är Guds ord. Punkt. Jag kan känna respekt inför ett sådant ställningstagande. Men då måste alla ord, alla instruktioner vara av samma tyngd. Kanske behöver man inte stena folk, men riva ut ett öga när det lockar oss i fördärvet… jaja, ni vet hur bokstaven kan läsas.

Den andra ytterligheten är att Bibeln är en bok som vilken som helst. Den vittnar inte om någon Gud eftersom man inget kan veta om denna Gud. Då blir allt helt relativt.

Jag påstår att det är mellan dessa två ytterligheter som vi befinner oss. Det handlar alltså om att läsa, läsa i sammanhang, tyda, lyda, tolka, förstå. Man läser detaljer i en helhet.

Låt mig försöka ge min bild.

Bibeln är Guds ord på samma sätt som kyrkan är Guds folk. Den tillhör Gud, har Gud som riktning och mått. Den tillkom i andliga miljöer. Människor sökte djupet i livet, såg att Gud vittnade om sig själv i sin Skapelse och tydligast av allt vittnar Gud genom att bli människa – Jesus är Bibelns centrum. Bibelns har högaktats och burits genom generationer. Översatts och tolkats, diskuterats och djupnat i läsningen. Tydningen sker alltid bäst i andliga gemensamma miljöer – tillsammans nalkas vi det oerhörda att möta Gud i sitt ord. David – den jordiska kungen – vittnar om sin kamp med Gud. Jag följer kampen men ogillar det krigiska språket. Jag gillar profeterna som med drastiska illustrationer talar varningens ord (en gifter sig med en hora och låter barnen få fatala namn för att kommunicera varning). Jag älskar historia, samband och skeenden som tolkas och tyds, av och till glimmar ett sant ord från Gud till. (Följ min bibelläsarsite där vi läser sammanhang och rörelse.) Mest av allt tilltalas jag av evangelierna och den unga kyrkans försök att finna rätt spår. Hos Jesus blir dragen i Guds ansikte tydliga. Det andas kärlek, respekt, omsorg. Men också allvar och utmaning. Det blir som en spegel av erfarenheter att spegla sig i, för att själv växa och djupna.

Bibeln är på det sättet Guds ord att vi finner människors erfarenhet av tro och liv. Bibeln pekar på Gud, men det är mötet med en levande Herre som trons centrum, inte en text.

Aldrig att jag skulle rycka ut ett ord och kasta i ansiktet på andra människor.

Ur detta perspektiv är det direkt förkastligt att läsa Bibeln som en lagbok. Då har Gud gjorts till paragrafryttare. Det är en annan Gud.

.