Schweiz

är, som många länder, många land. En delning syns i språket en annan i fråga om stad och land. Jag har upplevt hur det hos somliga schweizare ligger och puttrar en främlingsrädsla - kusliga dimensioner där historiens fula trynen stacks fram. Det är inte bara deras beslutsform som gör att man står utanför EU och länge höll sig undan FN. Man håller världen ifrån sig, fastän man ligger mitt i den, i vart fall i Europa.

Reningsbadet i Tyskland skedde efter Andra världskriget, men blev ofullständig i öst som störtade in i ny totalitär regim. Lite likartat är det i Schweiz, enligt mina bilder, man gjorde inte upp med någon historia, man var ju offer för nazismen.

Den stora frågan är dock inte främlingsrädsla, för schweizare är minsann inte ensamma om det, utan den ytterst demokratiskt komplicerade traditionen med dels stormötesdemokrati / folkomröstningar och dels kantonerna med långt driven självständighet.

Om normal demokrati kan man ju säga att det är majoritetens diktatur, något måste vi besluta, majoriteten bestämmer. Minoriteter kan komma i kläm. Folkomröstnings- och konsensusdemokratin kan innebära minoriteters diktatur. Den som vill minst bestämmer.

Den schweiziska demokratimodellen har överraskat förr, inte så länge sedan som man överraskade med positiva invandringsbeslut. Ordningen är den att när ett antal människor begär det ska det folkomröstas. Nu röstade man mot minareter. Våre egna planbestämmelser är också restriktiva mot torn, och böneutrop förekommer inte i vårt land. Skillnaden är minimal. Problemet är väl snarare att vi inte har tillräckligt med moskéer. Religionsfriheten är i princip stark i vårt land, liksom i Schweiz.

Däremot fanns det förståss övertoner i debatten. Men svarta nyllen finns numera i alla länders politiska blomkrukor. Normalt är folket klokt. Är de inte det kanske man inte ska folkomrösta...