och ord fyller vår värld. De är viktiga. Men luriga.
Vi vet aldrig säkert om de betyder samma sak i ett par öron som då de lämnade läpparna.
Numera hör man ofta: tänker jag. Inte som en fråga, då är det ren svenska och en klok fråga, nej som en liten dithängd bisats. Antar att det är en angloism. Något som smyger sig över oss. Inte farligt, men kanske inte heller nödvändigt. Eller ett annat mycket populärt, skulle jag vilja säga, eller skulle jag säga.
Säg det då, tänker jag.
Problemet, om det nu är ett problem, är att vi redan hade uttryck för denna utsaga. På svenska borde det heta tror jag respektive jag menar att - eller - jag anser att...
I arabiskan hör man ett "janni" (har ingen aning om hur det borde transkriberas) som jag tror är samma gamla ord som fanns i bibeln; hör. Ofta just i betydelsen tänker jag eller som ett ofta repeterat alltså.
Wittgenstein sa att ibland behöver ett ord tas ur cirkulation, putsas av, och sedan åter sättas i rörelse i språket.
Har ju gjort ett litet försök under några dar med uttrycket Guds ord, i betydelsen Bibeln. Jag tror att det är så att det på svenska får en absolut betydelse; detta och inget annat är Guds ord, till skillnad från t.ex. engelskans Word of God, som mera blir exempel på Ord från Gud, inte lika avgränsande och inte heller lika absolut.
Ord regerar. Men ibland behöver man ta dem ur cirkulation, granska dem, innan de åter kan fungera i cirkulationen.
.
1 kommentar:
Tanakr om orden och språket är intressant. Jag hör til dem som ofta använder"tänker jag" med tyngdpunkt på det andra ordet. Valde det från början i mina predikningar för att hitta en språkform mellan det absoluta "så är det" och "tycker jag". Numera ser jag det mycket mer ofta hos andra och slösar med uttrycket själv också.
Du har nog rätt när det gäller engelskans påverkan vad gäller "Guds ord" också. Jag har svårt att se uttrycket som "det absoluta". Det är mer levande än så.
Skicka en kommentar