Under granarna var allt vitt

En julnovell:

Granarna stod tätt som masterna som hade trängt sig samman under stormen i hennes barndoms skuthamn. Men här, i storskogen, var de dessutom nertyngda av snön som nu hade fallit varje dag och natt under de tre senaste veckorna. Och ännu hade inte den lätta snön slutat att falla över skogen på bergssidan där hon bodde. Vinden hade ännu inte vandrat genom skogen, temperaturen låg ner mot trettio kalla minusgrader och den stora mängden snö på marken och som upplagor på granarnas spretiga grenar tystade alla ljud i skogen.

Hennes stuga var nu utan synliga ytterväggar, snötäcket jämnade ut hela landskapet och som böljande vita vågor var alla stenar och ojämnheter dolda under det kalla vita, och hennes hus var inget undantag. Nu hade det gått en vecka sedan hon hade kunnat ta sig ut, tre veckor sedan hon hade besökt civilisationen. Så här var det i stort sett var vinter, men inte alltid så här tidigt.

Många års vana hade gjort henne helt beredd när det vita helvetet bröt löst. Veden låg travad längs stugans stora rum och i hallen, liksom i köket. Hon visste att det var viktigt att vara beredd, först med ved för värme, sedan med mat för överlevnad. Värmen kom först. Vattnet var det mindre problemet, några skovlar snö i hinken intill brasan och den vita snön förvandlades åter till de vattendroppar som en gång hade lämnat molnen.

Dagen var kort, hann knappast börja innan den var över. Idag var det vintersolståndet. Någon sol hade hon inte sett till på många veckor, men almanackans dagar följde hon noggrant. Det gällde att inte tappa räkningen. Då var hon ohjälpligt förlorad, det var vad hennes far hade lärt henne.

Hon var gammal nu, men en gång hade hon varit ung. Världen låg öppen för henne, i vart fall var det vad hennes far alltid hade sagt till henne. Nu var världen bara den lilla stugan som hukade under granarna i storskogen. Hon var tvivlande till att detta var vad fadern hade tänkt ut åt henne, men livet blir inte alltid, kanske aldrig, som man tänkt.

Detta var ändå den första julen hon skulle vara ensam. Det skrämde henne inte, inte oroade hon sig heller. Det var sådant livet var. Nu var det hennes tur att vaka in julnatten utan annat sällskap än de ståtliga granarna, den stora mängden snö och storskogens små andeväsen.

Men hennes förberedelser hade varit lika noggranna som alla andra år. En del gjorde hon på mors sätt. Annat hade lagts till genom åren. Traditionen levde över generationer men sökte sig ständigt ny riktning. Gran och mat var det som bar julen, men mest av allt sökte hon sig mot julens innehåll. Var hon än var i världen var det till Betlehem som hennes tankar sökte sig. Hon kom på sig själv med att se krubban inramad av drivor av snö och den isande kylan som numera ofta ackompanjerade hennes jular. Men sådana hade de inte alltid varit. Inte alls så kalla, men den stjärnklara natten var ofta hennes följeslagare då hon vakade in julen. Den här julen var dock himlen nersläckt. Säkert kunde hon inte veta, för dörren gick inte att rubba, men genom en glipa över snön, sedd genom fönstrets översta kant, såg hon att snön fortsatte att falla och bygga på snödjupet, och så faller den inte från en stjärnklar himmel.

Den mest dramatiska julnatten hade hon firat i en kåkstad i Kapstadens utkanter. Hon var aldrig säker på vad det var som var bibelns berättelser om Maria och Josef och det som hade varit hennes egen erfarenhet därnere i värmen, i skuggan av det mäktiga Taffelberget. Fattigdomen var nog snarlik, barnskriket som skar genom natten var som alla födslars skrik. Den stora skillnaden var kanske att den julnatten, den i Kapstaden, var det hon själv som låg i värkar. Kvinnor, svarta som natten, rörde sig som änglar omkring henne. Medan värkarna kom och gick torkade de hennes panna, viskande gjorde de sina förberedelser, vana av slummens permanenta fattigdom och avsaknad av utrustning, var de beredda på undret.

Hennes liv var i kaos. Som ung volontär hade hon dragit ut i samarituniformen och var redo att tända ljus i de fattigas mörker. Illa förberedd, med bristfälliga kunskaper i språk, hygien och säkerhet hade hon fallit offer för en av dessa många våldtäkter i den laglösa fattigdomen. Hon var inte ens säker på vad som hade hänt.

En grupp unga män hade överraskat henne då hon var på väg genom gränderna från en dag av brist – pengar saknades, utrustning, och fattigdomens nöd var obegränsad – och då de drog in henne i en gränd hade hon svimmat. Av rädsla, men kanske lika mycket av arbete.

Hon hade inte kunnat ge några som helst beskrivningar av männen. Inte ens deras antal. Men den natten i mars hade ett alldeles nytt liv placerats i hennes unga kropp. Inte heller det skrämde henne. Livet var det som bjuds när dagen bryter igenom.

Nu skulle hon föda detta barn. Nattens och våldets barn, men ett liv som alla andra liv. Unikt, sammanfogat, komplext. Det var julenatt.

Fastän smärtan skar som knivar i hennes kropp var hennes tankar hos Maria i Betlehem, denna julens natt, som alla andra julnätter. Hon blev liksom ett med henne som födde världens Frälsare in i världen.

Nu, under granskogens stilla vita täcke, kunde hon inte skilja på de båda födande kvinnorna. De var båda som en enda kropp, en kropp som öppnades av livet.

Ur den ena kvinnans kropp den människa som frälste världen, ur den andra en svart liten baby som skrek så att den fattiga förorten vaknade. Ur den ene en som skulle omtalas genom århundraden, ur den andre ännu en fattig som till råga på allt var utan släkt och familj. Bara en volontär som med sin fattiga ranson dels skulle arbeta, dels fostra ett barn, dels se till att de båda överlevde.

Då var själva livet satt i fråga. Nu, under granarna, satt hon med eftertankens kloka funderingar. Det hade, mot alla odds, gått bra. Hon hade lämnat sin volontärtjänst, blivit som ännu en av dessa unga mödrar som kämpade med att låta varje dag segra med överlevnad. Hon undervisade barnen i engelska, pojken var med henne då hon fortfarande ammade, sedan förbarmande sig en grannfru över den lille pojken. Dagar hade blivit år, hon – den unga vita kvinnan – hade åldrats, mognat tänkte hon, och blivit som en av de många fattiga i förorten. Ingen annan hade växt ur hennes kropp. Bara han. Simon. Hennes förstfödde.

Nu, under granarna tänkte hon på honom, och på Jesus. Deras start i livet var inte olika varandra. Kanske inte heller deras uppdrag, möjligen deras yttersta ursprung. Men kanske inte heller det. De var liv, av samma liv. Unika i sin skönhet, i sitt trots mot livets förbannelser och med det uppdrag som mänskligt liv kräver av sina barn.

Ingen skrev evangelier om Simon. När hon efter femton år hade återvänt till Sverige hade han stannat kvar. Det var där, sa han, som han hörde hemma. Skulle inte han vara i sin faders hus, sa han. Han talade om Afrika, för det var hans far, någon annan kände han inte.

Det var en ovanlig pojke. Hans yttre blev imponerande. Styrkan hade gett honom stora muskler, men det var på insidan som hans storhet var än mer gigantisk. Hon kallade honom god. Det var nästan som Gud. God, good, eller på svengelska God och god. Det var vad han var. Hans yttre avskräckte alla från angrepp. Men de som lärde känna honom såg att det i det högt burna huvudet lyste ut av godhet.

Han hade blivit hela förortens älskling. Ingen dörr var stängd för honom. Lärarna i skolan hade sett hans resurser, han skulle skolas för framtiden, och han var redo.

Alltid redo. Utan att klaga, utan att dra sig undan. Hon kände nästan ett främlingskap inför honom. Det var som om den naturliga kraften i honom bedårade världen. Men han nyttjade det aldrig, hon trodde inte det. Men dörrar öppnades.
De hade brevväxlat när hon hade kommit tillbaka till Sverige. Han hade läst juridik, funnits i kretsen av dem som axlade det nya Sydafrika när de släppte ut Nelson Mandela ur fängelset. Varje månad kom breven från Simon. Samma dag som breven kom sände hon sitt brev, förberett sedan länge, men kompletterat med några korta rader som svar till hans hälsning. De var evigt förbundna, men åtskilda.

I somras slutade breven att komma. Hon sände sina, men det kom inte längre några brev från Afrika. Nu låg ännu ett brev och väntade, men det kunde inte skickas förrän snön hade blivit röjd, eller kanske till våren då solen hade gjort sitt.

Hon oroades inte. Det förvånade henne. Det borde brunnit som av eld i hennes modershjärta. Men nej. Lika stilla som hon hade tagits med våld, fött honom i Taffelbergets skugga en julenatt, lika stilla väntade hon de besked som kunde tänkas komma.

Hon visste att han var i Guds hand. Sådan var hennes enkla, rena tro. Folk hade sagt till henne att hon var naiv, lättlurad. Men inte heller det rubbade hennes goda tro. Livet bjuds en människa. Hon tar emot det och förvaltar det så gott hon kan. Mer kan man inte göra.

Inte långa stunder saknades Simon i hennes tankar. Hon hade följt hans arbete, hans brev var sparsmakade, aldrig ett stort ord om sina egna insatser, men namn och händelser som hon kunde följa i tidningarna var väl berättade. Han hade funnit en hustru i samma krets som var hans egen barndom, de hade fått fyra barn. Den yngste var nu tonåring och den äldste redan gift. Barnbarn hade förtäljts. Hon hade inte kunnat resa dit, och han hade aldrig kommit till henne. Bara breven, det flöde av kontakter, som nu hade sinat.

Nu var det åter julenatt. Hennes tankar vandrade mellan Betlehem och Kapstaden, som alla andra julens nätter. Hon och Maria delade allt. Och de begrundade det som hade erfarits dem.

Då hon anade morgon hörde hon att någon skottade snö utanför hennes dörr. Snöfallet hade upphört. Hon anade en soluppgång. Utanför grävde sig någon ner till hennes dörr.


.