det har sina brister.
Politik är inte som vackrast betraktad från valåret. Det är inte som vid femtioårsfirandet eller i begravningstalen, då alla godsidorna visas fram. Valår är det brister som rister.
Så har de åtta dvärgarna stigit fram, i riksdagens partiledardebatt hördes sju av dem. Statsministern låter bitter. Drabbats av statsmannasyndromet och visar svårigheter att ta sig in i den svenska debatten. Palme hade stundom det problemet, liksom Bildt då han smakat Balkankatastrofens realiteteer, eller Persson då han hade varit europaordförande. Nu är det Fredriks tur. Svårt att simma i ankdammen då han fått smak på hela havet.
Oppositionen ska aldrig le, men samtidigt akta sig för att baktala landet som man vill styra. Det blir bisterhet. I partiledardebatten var det bara en kort stund i samtalet mellan Ohly och statsministern som man tilläts le åt en god ordvändning - en aning av mänsklighet tog plats i den annars så förutsägbara debatten.
Då jag läste Ceasar under nyåret lyftes fram talekonsten. Cato, Cicero, Ceasar och de andra framstår som modeller, Obama har vecklat ut det i vår tid. Men det är som om det inte tillåts få rum i den svenska debatten. Illvilliga surknep eller dyra damväskor slår igenom mer i den mediaburna skildringen.
Den goda berättelsen, orden som sätts samman till ett hörvärt tal, tänk om vi där kunde bryta våra idéer om ett framtida samhälle, istället för i bitterhet med bistra miner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar