Nyårsönskning 1

Ett nytt år ligger och väntar på klucket under kölen (Ramsö gamla hamn)

Mycket kan man önska av ett nytt år, nytt decennium. Man vet ju rätt väl vilka brister som borde åtgärdas, korrigeringar på livsbanan, men det mera troliga är väl att det blir som det blir, som det ofta blir…

Tänker vara lite personlig idag, om än inte privat. Mera politisk i morgon, sedan drömma om framtidens kyrka – igen, det ligger väl överst i min hög.

Har nu haft förmånen att njuta barnbarnens närvaro under några dagar, delar skarven mellan noll-nolltal och tiotal med dem. Två, fyra, sju och tio år gamla ser de framåt, ofta med ett ganska kort perspektiv, medan jag ser i dem rötter som lever och visst grunnar jag över hur deras framtid kan gestaltas.

Inser att jag nu stiger in i mitt sjunde decennium (visst låter det som om man närmar sig sjuttio? - mitt äldsta barnbarn stiger in i sitt tredje!) och det finns saker att summera. Saker faller i glömska. Inte visste väl jag att jag växte upp postkrigiskt (Andra världskriget var faktiskt bara nio år borta)? Liksom inte de postkommunistiska folken lyckats hålla granskningen vid liv. Glömskan är ett lyckligt hål, samtidigt som det är en stinkande komposthög man försöker skotta igen.

Har mina slumrande livskarriärer i gott minne; präst, politiker, pappa. Identiteten är starkt knuten till roller man spelat – lånade kostymer, mer eller mindre passande. Där hänger de nu som gamla teaterkostymer på en klädhängare. Bläddrar – ser församlingar, människor, sammanträden, beslut, minnen, erfarenheter.

Människor står tydligast fram. De som bär sina erfarenheter som rynkor i ett ansikte, speglande ett liv. Minns dem som stack upp ur folkhopen. Som gav av sitt eget, gjorde intryck som har satt avtryck. Idoga kvinnor, förnumstiga och pompösa män, barn och unga som banade sin väg genom framtidsvassen vid stranden till ett liv.

Tacksam för alla dem som spårat genom landskapet, inser att jag inte tillräckligt tagit färg av deras liv. Har haft roller som talare, borde tränat mer på lyssnandet.

Minns två lyckliga tillfällen av lyssnande. En natt i Saharaöknen, sängen utställd under bar himmel för att få lite svalka efter dagen som gick upp mot 50 grader. En ung man ligger på britsen intill, berättar om sitt liv, sitt folks kamp. Sticker in en fråga i den svarta natten, lyssnar vidare. Ett annat vid fötterna på en sufisk lärare utanför Pretoria. Delade scen med Somalilands justitieminister och kollegor från parlamentet. Den gamle irakfödde läraren talade helst, och var värd att lyssna till. Han hade sökt sig upp i de indiska bergen och hos en hinduisk guru fått perspektiv på liv och tro, sedan återsänd till sin kulturkrets.

Deras skilda erfarenheter satte ljus också över mitt liv. Där det väsentliga mejslas fram. Kraften i de egna rötterna får näring av andras grävande kring sina.

2010-talet. Lyssnandets tid. En god ambition – men svår...