Det pågår krig. I Afghanistan är Sverige med. Döden hör till kriget. Förr var det soldater som mejades ner eller frös ihjäl på slagfältet. De civila drabbades av röran och de blev bestulna, kanske drabbades av hungern.
Idag drabbar krig civila i högre grad. Barn och kvinnor har kommit i skottlinjen som aldrig förr.
När jag i vinter drabbats av Alexander den Stora, Julius Ceasar, Djingis Khan och korsfararna har döden drabbat mig. Hur mänskligt liv på slagfältet reduceras till spelets pjäser. Bara härförarnas magnifika klokskap skildras. Antalet döda är tecken på framgång. Inte tal om livets förgänglighet, krigsänkor och faderlösa barn. Inget har vi lärt.
Kristen vänster, bloggen, har en god analys av läget i dag, efter två nya svenska förluster i Afghanistan. Vi får säkert en förnyad debatt om Sverige ska vara där. Men då är det inte fredslängtan som driver debatten. Det är undandragandet. En annan sak är om detta krig, som började så fel, kan vinnas. Vi hade önskat internationell närvaro när folkmordet drabbade i Rwanda. Men vi lyckas inte få till det i Darfur i Sudan, eller i Somalia.
Det är svårt att skapa fred. Vi beklagar döden. Men frågar efter de goda gärningarna som bygger fred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar