Bara en lögnare kan påstå att Jonas Gardell ställer fel frågor

Idag om offret, försoningen och karaktären av Guds kärlek.

Frågorna är relevanta, möjligen förenklade och inramningen gör att man kan känna avstånd. Tänkte därför reflektera kring dessa tre delar.

Offret

Offret i GT, som inte är judiskt unikt, hänger ytterst samman med den starka närhet till det skapade som människorna levde i, mer det än renhet. Man var medveten om att i alla normala sammanhang var frågan om liv och död Guds område. Var gång människan steg in på den arenan var man farligt nära, inte Gud, men tanken på att själva vara eller agera som Gud. Offret är därför främst ett uttryck för att människorna skulle hålla sig på sin sida av gränsen, översteg man den bad man om ursäkt.

Sedan utvecklades offret till olika sammanhang; glädje/tack, mot synder, för enhet, för att renas.

Den bibliska bilden av getabocken som förs ut i öknen var det ställföreträdande lidandet, symboliskt bar geten ut synden i öknen, skilde den från människorna. Man visste att det fanns ett behov av korrigering.

Försoningen

En gång för alla, är händelsen som sker på korset. Symbolkraften i det som sker, att Gud själv är den som ”betalar priset” är kristen tros huvudberättelse. Sedan har kyrkan diskuterat försoningen, om Gud behövde offret för sin kärlek eller om det var människan som behövde leva medveten om sin brist.

(Jag tror att Jonas har rätt om vår naturliga benägenhet att vilja förhandla med Gud, men tror i grunden att den är primitiv och delvis oreflekterad.)

Guds kärlek är ovillkorlig

Den bevisas av just Jesu korsfästelse. Gud själv gjorde det möjligt att förena Gud och människa.

Kristentron kan inte bara förstås av korset, eller av uppståndelsen. Den är hela paketet: födelse, liv, kors, död, uppståndelse och himmelsfärd.

Gud vill gemenskap med människorna, men tvingar sig inte på oss. Kärleken kan till sin innersta kärna bara vara kravlös, men det är klart att alla uppskattar kärleken i retur, annars riskerar utebliven respons att trötta ut kärleken.

Vi ska inte förhandla med Gud, och behöver det inte. Vi ska, också för vår egen skull, leva i relation med Gud. Jag hör Jonas säga just detta.