Inte ens Mosse fick gå hela vägen. Ar One var också uträknad. Kalle V och Jo Sua var med i gruppen som skulle spionera på det Nya Riket. De kom tillbaka och rapporterade. Alla – utom de två – såg bara svårigheter. Oövervinnliga svårigheter. Kalle V och Jo Sua försökte ingjuta hopp.
De samtalade mycket om det. Hoppet. Hur kunde det förmedlas? Med vilka ord kunde det väckas? Hot eller morot? Piska eller löften?
Mosse uppmuntrade dem. Han var gammal. Trött, men klok. Kunde peka ut vägen, men inte själv gå den. Han hade förlorat timingen. Det var den som han försökte väcka hos Jo Sua och Kalle V. Vet när det var dags för de första orden. ”Följ oss” och de andra ”det betalar sig” och de tredje ”om inte går det åt skogen”.
Timingen tränade de på. Insåg att budskap inte bara var att säga rätt, eller ha rätt, men att få rätt.
De tränade på ett leva budskapet. Gestalta det. Sätta ihop helheter som gjorde det tydligt att Herren gick med dem, att de hade ett ansvar, att det var kul att vandra. Mer det än att leva under skräcken. Men de kunde tala allvar också. Sången var bra, den enade, de kunde måla bilderna, få folket att nynna på hoppet.
....
Man skulle sedan vilja kunna berätta att allt blev frid och fröjd. ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men så var det inte. Det var, var dag, en ny kamp.
------------------- the end ----------------
(Läs originalet från 2 Mos och in i Josua)
En konkretion av min story telling
handlar om hur vi gör oss beredda att gå. Ett bra exempel på utmaningar finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar