equmenia i ropet

idag genom en artikel i tidningen Dagen. "Låt dem som nu jobbar upp equmenia ta över den nya kyrkan. Hela personaluppsättningen finns" - skriver artikelförfattaren.

Ansatsen, ambitionen och tonen i den nya gemensamma ungdomsorganisationen är spännande och ny. Jag har ordförandens blogg i min bloggroll. Han skriver spännande och dynamiskt. De har ett gigantiskt arbete framför sig, de ska samla ihop tre ungdomsförbunds arbete och vitalisera det. Jag tror nog att det är en lagom (!) munsbit just nu.

Vitaliteten, fräschören, engagemanget imponerar också på mig. Är tacksam för den goda viljan. Det visar också de utmaningar som ligger framför oss i "moderkyrkorna". Den fråga vi ständigt återkommer till är hur det vitaliseringsarbete som onekligen pågår centralt, i både ung- och gammalförbunden, hur sipprar den ned i våra lokala verksamheter. De som sliter, gör nytt, en massa bra, men också en massa gammalt? Den frågan känner vi, men inte svaren.

Riv och bygg nytt, ta bort allt som skymmer (Jesus).

Vanan, tröttheten och inåtvändheten är ständigt våra fiender. Att både hålla det vid liv som vi nu gjort i decennier och samtidigt orientera i ny riktning i organisationer som i flera fall har nått en kritisk punkt vad gäller medlemmar, resurser och idéer, det är tröghetsfaktorn som allt nytänkande ställs inför.

Min erfarenhet är att vi människor, inte minst i grupp, i grunden är konservativa.

Men, jag tror också att vi sitter med delvis olika bilder. Ibland hanterar vi dem i ytligt etiketterande, ibland låter vi bli att tala om dem.

I Sverige har vi invandrarkyrkor som i en del fall blivit mer eller mindre integrerade. Katolska kyrkan hör nog dit, den är störst. Svenska kyrkan har att leva med minnet av fornstora dar och sedan kyrkan nu reellt står på egna ben sedan sekelskiftet har man gigantiska utmaningar framför sig. Man talar om halverade besökssiffror för gudstjänster, söndagens högmässa. Annat har kommit till, men åldersstrukturen haltar och det glesnar i bänkarna. I mittfältet har vi de tre samfunden som nu försöker sig på att bilda gemensamt nytt. Betoningen har mycket handlat om gemensamt, nu måste det mera bli tal om nytt. Sedan har vi ett antal mer evangelikala rörelser med mycket självständiga församlingar.

Är detta också framtidens karta?

Av de inhemska kyrkorna visar i stort sett ingen någon vidare tillväxt. Under olika perioder har vi haft överströmningar mellan kyrkorna, men totalantalets trend är minskande.

Jag tror att det handlar om rejäla nytänkanden. Språk, arbetsformer, medlemsdefinitioner och innehåll, behöver revideras.

Budskapet får inte banaliseras, men jag tror inte heller att det ska extremiseras. Tron är på allvar, men fyller oss också med glädje.

Det finns ingen andlighet som inte också är en social praktik. John Wesley sa det (ungefär), Jim Wallis upprepade det på Utmanad-konferensen i Örebro. Mycket har handlat om individualism - jag tror det också måste handla om systematisk samhällskritik.

Kanske är det individualism och inåtvändhet som är våra största begränsningar. Jag har inte riktigt sett att equmenia adresserar det. Men det kanske är på gång...