Konferenseko II

Predikolyssnande

Under konferensen predikade bland annat de ”fyra samfundsledarna”; Göran Zettergren från Missionskyrkan, Patric Forsling från equmenia, Christian Alsted på ordinationsgudstjänsten och Karin Wiborn på den avslutande radiosända gudstjänsten.

Det är bra att våra valda ledare får använda predikstolen vid våra stora, pampiga och innehållsrika gudstjänster. Alla fyra valde en enkel form av predikan, jag respekterar det, de talade väl. Samtidigt skulle man vilja ha i varje fall ett tillfälle till ett rejält ”linjetal” – detta står vi för, detta utmanar oss. Detta skulle gärna hållas vid den första gudstjänsten – linjen läggs ut, och vid den avslutande en mera sändningsbetonad predikan – detta ska vi göra.

Till dessa fyra predikningar kom två talartillfällen med Jim Wallis som onekligen hade lite mer ”linjetal” över sig, om än i amerikansk tappning.

Alla fyra ledarna är goda, men olika som, talare. Göran Zettergren talade vid den första gudstjänsten, to em. Kr Himmelsfärd står det i almanackan, inget om det, möjligen kan temat spåras i konferensens temasång: Våga pröva dina vingar av Ingemar Olsson.

Göran utgick från romarbrevstexten om att inte skämmas för evangeliet. Han är en originell talare, vågar pausar, är lättlyssnad, gränsar till bombastik, men stannar på rätt sida gränsen. Han berättade om en vän som stoppades i säkerhetskontrollen vid en resa. Bibeln gav utslag i bombscannern. Efter lite förvecklingar framkom det att densiteten av boken liknade sprängmedelsdensitet. Slutsatsen och evangeliet var tydlig: det är dynamisk kraft i ordet. Budskapet blir personligt – vi bär på Guds dynamit.

Att texten skrivs in i det mäktiga romarrikets hjärta skulle ha varit en alternativ utläggning. Paulus talar tydligt om en alternativ verklighet. Mot Pax Romanum (fred på vapnens villkor) ställs en annan verklighet. En sådan läsning rymmer en kraftig samhällskritik, Guds rike kontrasterar mot mänskliga riken. Inget om detta.

Patric Forsling, som leder equmenia, talade om vår efterföljelse. Predikan kulminerade i en bild av en lovsjungande ung man, som såg saligare ut än de flesta, räckte händerna högre än de andra. Men Patric upptäckte att han i det kalla tältet hade en bunt sittdynor under sig, kanske innebar det att andra saknade. Hans kritiska fråga blev om vilken lovsång Gud uppskattade, de fromma lyfta händerna eller beredskap att dela med sig. Även om bilden inte är fulländad (sic!) så rymde den en utmaning, vi är lärjungar för att förändra världen. Möjligen handlar det om mer än sittdynor.

Christian Alsted talade vid ordinationen. En mäktig rad av ordinander hade vandrat in i kyrkan, beredda för en framtida tjänst. Det fanns en ansats till linjetal, men rymde inte riktigt utmaningarna. En märklig bild om att tecken på tro var om man ville skicka 1000 missionärer till Libyen (kopplad till den upptrappade konflikten mellan USA och Gadhaffi för tjugo år sedan). Poängen var att det inte fanns 1000 sådana missionärer. Jag förstår poängen – kyrkan står handfallen inför sitt stora uppdrag – däremot inte ändamålet – sända 1000 missionärer till Libyen som en amerikansk kulturockupationsarmé. Wesley frågade efter 10, eller var det 100, hängivna personer, så skulle världen förvandlas.

Karin Wiborn predikade i den sista, och radiosända gudstjänsten. Drygt 2000 deltagare på väg ut i hela landet. En tacksam predikosituation, plats för sändningstal. Men inte heller hon tog hela chansen. Det var en fin, lågmäld och varm predikan. Handlade om behovet av att finna balansen, andas in, andas ut.

Bra predikningar, varma och fromma. Men Uppdraget? Världen? Var är vi, vad ser vi? Wallis påstod att om inte evangeliet är good news för de fattiga är det inte Good News (evangelium) för någon. Både Alsted och Wiborn hade gjort klokt om de förde det påståendet vidare, vidgade det, europeiserade det (de båda talade ju efter Wallis). Men det hörde jag inte riktigt.

Hade velat höra mer om kyrkan i världen, men inte av världen. Kanske nästa gång…

Vi måste hitta en förkunnelse som både talar inåt och drar linjerna utåt, både talar kaanans tungomål och det jag kallar postkristendomska , språket för de ännu inte invigda, och detta utan att bli varesig bombastiska eller banaliserande.