Konferenseko III

Idiom

Intressant ord, först. Bara en liten feltryckning blir det något helt annat. Tänkte dock mer på de dialekter som samlas då det är konferens.

Jag har ju haft förmånen att jobba i mångdialektal gemenskap rärr många år, men den upphör inte att intressera och fascinera mig.

Rimligen måste det låta helt olika inne i olika huvud, det hemvanda reagerar vi nästan inte för, det är normaliteten, andra dialekter får oss att lyssna.

Kanske var detta idén med Wesley "resepredikanter", idiomet var dörröppnare för budskapet.

Värmländska är väl våra mest fryntliga språkvarieteter. Man undrar om det går att vara arg på värmländska? Att det passar sig att vara snorkig på stockholmska, det vet vi, och ironisk på götebosska, eller dryg på skånska.

Finlandssvenska är ljudet som texter ska läsas på. Det blir så bra. Till och med när de talar kan de vara lite mer bombastiska, ta ut svängarna lite mer, utan att det låter tillgjort eller överdrivet.

Alltså; bibeltexter och predikningar på finlandssvenska, förhandlingsledare på värmländska, fräscha inlägg på dalmål och lite surt konservativa inlägg på lämplig norrländsk dialekt.

Vad ska vi göra med västgötskan och skaraborgskan, eller smålänningen, eller närkegnället? Ska fundera på det.

(PS. Stefan Swärd, nu avgången EFK-ordförande, har en intressant analys av Jim Wallis här. Tycker att frågorna han reser har relevans. Sedan kan man diskutera de olika uttryckssätten och se dem mera som komplimentära; vi behöver både möta unga i storstadsnatten och driva profetiskt rättvisearbete. Men det utmanar mig då han talar om "snack och verkstad". Vad säger du?"