människor "köar" vid sorgens lilla skepp, på febriga och korta strandhugg längs bohuskusten. SMS, mail och telefonsvarare samlar på värmens goda energier som hälls ned i den bottenlösa mörka brunn som håller min framtid fången.
Söker ensamheten som skrämmer mig. Vill revoltera mot det oblida öde som alls inte vill ta ansvaret utan pekar tillbaka på mig. Skulden som huvudkudde är knölig, tiden vägrar att återskapas baklänges. Den rullar på och låter minnenas avtryck obarmhärtigt repriseras.
Så annorlunda, kan man tänka att Livet kunnat levas. Nu ställs det ut för beskådande. Och alldeles så röda bockar kan omöjligt redigeras.
Ack, om morgonens ljus bränner bort nattens oro...
1 kommentar:
Känner med er. Tänker på er. Ber för er.
Kerstin
Skicka en kommentar