Livet - säger vi - gör oss illa. Är nog rätt neutralt, egentligen. Mer en scen för levnad.
Jag har förundrats över djupskikten som sköljt över mig.
Ostoppbara tåreflöden, de första dygnen sedan hustrun meddelade sitt beslut, bara tårar.
Rop över havet. Sälta som sälta. Tårarna - den enda kroppsvätskan som inte också skapar vämjelse - säger man.
Sedan eftertanke, fler tårar. Sörjer, saknar, tycker synd om, undrar...
När tar de slut?
Tårefloder - knappast vetenskapligt mängdräknat - men inifrån känns de just så.
Reningsbad kanske man tänker - då, efteråt. Sen. Senare. I efterhand...
1 kommentar:
Sorg kan kännas länge. Tårar läker.
En bär oss över djupen och ger kraft att gå vidare i livet. Du är
buren! Så tror jag.
Kerstin
Skicka en kommentar