lördag 11 september 2010

Till sist


Sist och slutligen

är man ensam
Det må så vara när mörkret sänker sig
och tystnaden intar tiden

Eller på förlossningsbordet och Livets smärtor driver undan allt annat

Eller då döden har fått ögonen på en människa och stirrar henne bort, ur tiden

Ensam möter man det Stora Ödet

Var var du då jag skapade? Vad har du gjort? Var är du Adam?

Ingen annan kan lastas, knappast heller svara på frågan.

Livets ubuntu var, om inte en chimär, mer ett luftslott då verklighetens bistra andedräkt ställer den Sista frågan.

Sist, och slutligen, återstår ett jag. Också det vandrar över tidens äng, gräset reser sig och glömmer foten.



1 kommentar:

Anonym sa...

Sista meningen är fantastisk, så tung och sorglig men kanske också hoppfull? Älskar dig av hela mitt hjärta!

Anna.