lördag 11 september 2010
Till sist
Sist och slutligen
är man ensam
Det må så vara när mörkret sänker sig
och tystnaden intar tiden
Eller på förlossningsbordet och Livets smärtor driver undan allt annat
Eller då döden har fått ögonen på en människa och stirrar henne bort, ur tiden
Ensam möter man det Stora Ödet
Var var du då jag skapade? Vad har du gjort? Var är du Adam?
Ingen annan kan lastas, knappast heller svara på frågan.
Livets ubuntu var, om inte en chimär, mer ett luftslott då verklighetens bistra andedräkt ställer den Sista frågan.
Sist, och slutligen, återstår ett jag. Också det vandrar över tidens äng, gräset reser sig och glömmer foten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Sista meningen är fantastisk, så tung och sorglig men kanske också hoppfull? Älskar dig av hela mitt hjärta!
Anna.
Skicka en kommentar