den vackra kyrkan, den första riktigt gemensamma lägenheten på den tiden det begav sig. Där föddes äldste sonen (jo, man säger så fastän det i praktiken var Varberg i midsommartid).
Allt för kring 35 år sedan.
En av nästan dussinet boplatser.
Såväl arbete, som äktenskap, som förälder, som teolog, som politiker har några embryonala rötter här.
Sluter cirklar nu. Utom ringen som jag har blivit utan. Två månader idag. Känns nu mest som ännu en identitetsförlust. Men bilderna växlar, liksom tyngden av dem. Man avlövas.
5 kommentarer:
Nu väcks minnen till liv. Denna vackra kyrka där hon ligger lite inklämd mellan hotellet och stadshuset. Härifrån finns många minnen, både glada och sorgliga. Precis som livet självt...
Föddes inte även dottern där?
Bosse
Onej, då hade vi blivit med radhus tre boenden senare. /pa
Identitet är lurigt. Man har så mycket skörare identitet än vad framförallt folk omkring en tror. Men den tar sig igen. Tänker på dig!
Nämen, Bosse det var ju i radhuset du passade Marcus när jag föddes. Har jag hört, jag var liksom inte där då.
Kärlek till dig pappa!
Skicka en kommentar