Kommunalisering

Har funderat

Verkligheten har blivit kommunaliserad. Det är bra. Det ger en öppnare, friare och mer jämlik tillgång. Men det rymmer mer.

Vad jag tänker på? Allt möjligt. Det var kyrkan som drog i gång barnens bildning i landet, under artonhundratalets första hälft. Kyrkan var kommunen som var kyrkan. Bit för bit delade de på sig. Den sk borgerliga kommunen uppstod vid sidan av den kyrkliga kommunen.

De första allmänna baden var de rika köpmännens filantropi (de ville väl ha renare arbetare). Biblioteken likaså, men de förstod inte vilken revolution de grundlade, den vi kallar demokrati. Samma resa gjorde sjukvården, barnhemmen... Frikyrkorna blev också aktörer. För att inte tala om det gigantiska söndagsskole- och ungdomsarbetet, och kyrkornas musikliv.

Idag har "allt" kommunaliserats. Demokratiskt tillgängligt för (i princip) alla. Liksom fritids och fritidsgårdar... Det är väl egentligen bara idrottsrörelsen som inte är helt kommunaliserad. (Men på god väg med kommunala idrottsanläggningar, ridhus, simhallar...)

Kulturskolan i Mölndal hade cafekonsert i min kyrka igår. Kyrkan fullsatt. Barn i mängder. Kommunaliserad. Etniskt speglade den samlingen inte Kållered. Men det var riktigt imponerande.



Det var då det slog mig. Kommunaliseringen.

Kyrkor, men inte bara de, har liksom blivit ihjälkramade. De goda idéerna har fått större och bredare spridning.

Om, eller när, kommunerna inte orkar längre, vad har vi då? Klockor går inte baklänges. Och vad innebär detta paradigmskifte egentligen?

Det finns mer. Medan folkrörelser och partier varit demokratins kanaler har nu kommunens tjänstemän blivit kultur- och demokratibärare. PBL/ Plan- och Bygglagen är nog det tydligaste exemplet.

Vem har stenlagt vägen, finns där en långsiktig strategi - en dold agenda? Tror inte det. Goda avsikter stensätter...

Vad händer med vår modell? Vad kommer sen?

Svara på det den som kan!?