Predikan på häftigt datum 101010

LOVSÅNG
Tacksägelsedagen 2010 (101010)

Lovsång är ibland som tillvaron där uppe på berget – i Jesu omedelbara närhet.
Himlen hade landat. Den grå vardagen hade bleknat av helig närvaro. Stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Livets trotsiga: trots allt. När hoppet farit all världens väg. Och det plötsligt öppnar sig en möjlighet. När mörkret är som mest kompakt, och ett ljus singlar ner och skapar skuggspel av hopp på mörkrets kompakta svarta vägg.

Det går att läsa texterna ur ett mer konsumistiskt perspektiv. Jesus handlar, folket jublar. Jesus botar, de friskgjorda jublar, Jesus mättar, de inte längre hungriga sjunger lovsång. Och sådana lägen finns. Det finns anledning att sjunga lovsång.

Men,
och det är min ingång i denna dag. Det finns tider då lovsången är långt borta. Då de mörka bergen reser sig mot alla horisonter, då soluppgången kanske sker, men utom synhåll. Då skälen att sjunga ligger bortom hörhåll.

Gudsfolket uppmanas att sjunga lovsång i mörker, i otro, i själens mörka natt… Då, ur de mörka djupen tonar den sång fram som – bara gradvis – rår på tillvaron. Vi sjunger oss in i hoppet. Lovsången, liksom tron, är det spirande fröet om ett ännu icke. Inte fullt ut förstått, men anat, eller hoppat.

Som då Jesus i förtvivlans mörker då Ondskan vilade som en svart dimma omkring dem, och Jesus vänder sig till sin korsfäste granne: Idag ska du vara med mig i Paradiset. Ett ännu icke…

Vägarna klättrade i bergssluttningens röda jord. Delar av vägen var bortspolade, den fyrhjulsdrivna jeepen klättrade över bäckfåror. Vägen var som en ringlande flodfåra, nu befolkad av enstaka bilar, men mest människor som gick, stretade i branterna. Daglig vandring för att söka ett arbete, eller efter dags möda.

Uppe i byn i det inre av Kongo hade vi stämt möte med byledningen. Ingen el. Inga vattenposter. Överallt den röda jorden. Små fina täppor av odlingar, höns som sprang runt benen på oss. Getter som stod bundna. Mitt i denna överbefolkade fattigdom slås jag av hur rena alla, och inte minst de små barnen är. Skinande vita skjortor. I denna välling av jord och vardag har det förunderliga människovärdet bankat smutsen ur kläderna och skapat – varje morgon – en ny dag av rentvättat hopp.

I en annan del av världen – i Karibien – kom vi farande längs en uttorkad flod, det var numera den enda farbara vägen fram till en by, på bergsidorna som vätte mot grannlandet Haiti. Längs bygatan låg plåtskjulen tätt packade, och överallt massor av människor. Mina politiska vänner hade där gjort gemensam sak med en liten pingstförsamling i grannsamhället som med insamlade medel hade upprättat ett vattensystem. Fem kranar låg nu spridda kring den lilla byn. Byns stoltaste man förfogade över pumpen, några gånger om dygnet slog han till reläet och byns invånare, som samlats kring kranarna, kunde hämta friskt vatten på nära håll. Höjden av modernitet, en stund av hopp.

Två byar på den indiska landsbygden hade gjort gemensam sak och arrangerade nu besöket från ett fjärran land som hette Sverige. Delegationen togs emot på sedvanligt sätt. Rosblad kastades över vår väg och vid entrén möttes vi av två flickor som målade en välkomnande röd fläck i våra pannor. Byledningen, politiskt valda, bland dem en kastlös kvinna, nederst, om inte under den strikta hierarkin, var bland dem. Demokratin bryter sakta in i de tusenåriga traditionerna av förnedrande dissonans. Nu fick högkastiga män gå till den kastlösa kvinnan som var ansvarig för en del av administrationen. Hopp bryter in. Byäldsten hälsade oss, valda i en demokrati i ett miniland långt borta, med orden. ”Kära kollegor.”

Lovsången är inte främst det självklara tacket för goda gåvor. Den är livshållningen när det knappast ser ut som det finns något att tacka för. Den är som det spirande frö som i sig rymmer hela växtens potential men som först bara är skör och håller livet valhänt i handen. Den är ett ”ännu inte”. Den är som aningen av ljusning i ett i övrigt kompakt mörker.

Vi sjunger inte lovsång för att klappa Gud på ryggen. Gud behöver inte höra sången om sin allvishet. Men vi sjunger för att justera vår egen världsbild. Undertrycka självupptagenheten, vidgar horisonterna, stava på tron i tvivlets mörker, vattna på hoppet som spirar i den magraste jord, ta på sig en ren skjorta när vardagen är grå och smutsig, vrida på kranen och känna att jag delar hoppet med många andra, bryta mot destruktiviteten och skapa god ordning i en tillvaro i kaos.

Vi sjunger lovsång med de röster vi har – trots allt.