Det skakar i de gamla despoterna

Som ett spöke går upproret kring Nordafrika och ner över den Arabiska halvön. Som det för drygt tjugo år sedan gjorde i gamla Östeuropa.

Gatan reser sig mot palatsen. Polis och militär mot folket. Ska de lyssna till den allt ensammare makthavaren eller till folkets ännu grumliga röst? Tunisiens president flydde. Det skakar under Mubaraks fötter. Vännerna i Paris och Washington står med skammen.

Är sten i rullning? Kommer demokrati? Går dessa länder att styra? Hur mycket blod ska flyta? Hur många exdespoter får plats hos Saudifamiljen?

Vilket land följer? Det har skakat länge i Libanon. Jordanien är en krutdurk. Jemen är djupt splittrat. I de stora ökenländerna finns knappast dem volymen av folk som kan skaka oljekungarna.

Libyen, Algeriet, Marocko... Är det möjligt?

Den stora frågan blir väl - vad kommer sen. Demokrati och folklig mognad - eller nya despoter? Kanske militären...

Det kostar människoliv. Men det gör ju även den förmenta freden.

Kan man spå om en ny karta, och oljekris? Var det detta amerikanerna tänkt sig då de drog igång i Irak?

Stenen är satt i rullning. Det går ett spöke i arabvärlden. Har vi förstått att inte heller ineffektiva demokratier är immuna? När börjar vandringen mot palatsen i Kreml, Peking, New Delhi eller New York?