Den japanska katastrofen sitter fast på näthinnan. Jordskak, vågor, krossad infrastruktur och kärnkraft som hotar bli de dödsvapen de egentligen är. Just i Japan blir det särskilt dramatiskt. 66 år efter Hiroshima...
Mitt i denna stormens öga, i en annan del av världen, har jag lyssnat och njutit av Tomas Boström.
Evangelium enligt den Tomas är bara så bra.
En annan skald, kung David, är ju min följeslagare. En av få verkliga människor i Bibelns story-telling.
David och jag förbereder oss nu för 10 gudstjänster i Centrumkyrkan i Kållered. Med början idag kl 11oo.
En del av min introduktion och predikan idag. David 1/10.
13 mars PRÖVNINGENS STUNDDavid var den oönskade ”Frälsaren”, lite som Brian i filmen ”Life of Brian” i Monty Phytons ironiska, men tänkvärda, Jesusfilm. David var en stilig ung kille i Betlehem, och plötsligt blev han indragen i tidernas huvudroll. Hans huvudsakliga gärning kom att handla om krig - på andra sidan stod nästan alltid filistéerna – Goliat främst, ibland amelikiterna och andra.
Rollistan är rätt omfattande. Men i grunden handlar den faktiskt bara om David och fienden, och Gud. Fienden kunde komma inifrån: sexuell lust, hanterandet av makten eller utifrån: från avundsjuka brorsor, kung Saul, eller främmande nationer; filistéer eller andra folk, eller – rent av – de egna sönerna, Salomo undantagen.
Davids kamp handlade i hög grad om förhållandet till makten, och hans psalmer handlar dels om det, och dels om förhållandet till Gud. En herdepojke i alldeles för stor kostym berättar sin historia. Först var han kung för ingenting, den alltmer sinnesjuke Saul gjorde livet surt för efterträdaren, sju år var han sedan kung över ett litet restrike, huvudstad var Hebron, sedan, under 33 år, var han kung med Jerusalem som huvudstad, riket växte (nuvarande Israel/Palestina, Libanon, Syrien, Jordanien var till delar en del av riket, kanske ännu vidare än så.)
David hade två riktiga vänner. Samuel som var ”kungamakare” och Jonatan Saulsson, som han nu hade ett blodsförbund med. Jag tänker mig att de spelar rollen av dels Fadern (här Samuel) som sänt Jesus in i ett uppdrag som han inte själv hade valt, och dels Johannes Döparen (här Jonatan) som beredde marken för Jesus.
Samuel var den siste Domaren (i den långa raden ledare efter Mose med början hos Josua), sedan tog kungamakten över. Strukturen var i stort sett densamma. Ett lösligt hopsamlat folk som var mest enade då de hade en gemensam fiende – oftast filistéerna. Ledaren spelade samtidigt rollen av kung/ledare-domare och präst, eller profet. Ledarskapet krävde dessa tre uttryck: hantera makten, skipa rättvis dom och lyssna efter Guds vilja.
Jonatan var själv en tronarvinge, dock möjligen inte kronprins. Men det var sin egen tron han spelade med, och fick plikta med livet.
Men scenerna med Jonatan som spionen som rapporterade om fader Sauls planer är en röd tråd. Och den hemliga informationen blir dramatisk när David, av rädsla, uteblir från ett konungsligt gästabud. De unga männen kommer överens om att lyssna in kung Sauls innersta tankar. Jonatan går ut och skjuter pilar. Om han säger till pojken som assisterar honom: ”Sök närmare” är det fritt fram och David kan ansluta sig till festen, om Jonatan istället säger ”Sök längre bort” får David besked om att han ska fly.
Den andra dramatiska bilden ges då kung Saul söker David men behöver gå avsides för att göra sina behov, och går in i en grotta i berget – just där David ligger och gömmer sig. David får fienden serverad, men nöjer sig med att skära av ett hörn av kungens mantel, och kan med den visa, hur han hade kungen i sin hand men hade skonat honom.
David lever i palatset – bara han själv vet att han har kunglig status. Men han är utsatt för kung Sauls nyckfylla psyke. David är kung – men ”ännu icke”. Som i andanom, eller som Guds rike skildras av Jesus. Han har all makt, men vårdar den med omsorg – bidar sin tid. Och han kan oroas över ”efterföljarnas (läs: sönernas) förfall”.
Någonstans över alltsammans vilar templet. Han för in arken i Jerusalem, något sorts provisoriskt tempel fanns där, men han får inte Guds tillstånd att bygga det, det blir Salomos uppgift. Detta tempel som lever i Bibeln med dubbla symboler. Å ena sidan manifesterar det Gud. Å andra sidan säger profeterna, och även Stefanos, att Gud inte kan hållas i hus som människor byggt. Denna kluvna inställning: nära hos människorna, helig, men samtidigt så oformligt och obegripligt stor att Gud inte ryms i mänskliga strukturer, den lever också vi med. Den bekväma och väl paketerade guden, och Gud som överskrider allt jordiskt.
Prövningens stunder var många för David. Det är närmast de som bildar ram för hans många psalmer. En del av dem är självupptagna, som vi i våra böner. Han söker Guds stöd för det bestående, för sin egen roll – Gud görs till kungens hantlangare. Men ofta – och där har vi vår förebild – är det den förtvivlade och lilla människan som ropar ut sin nöd. Han ber om rättelse – av sina egna brister. Det är den lilla människan som funnit perspektiven, ropar sin nöd och ställer sig under Gud.
Främst där tar vi vår utgångspunkt för vår egen vandring upp mot Jerusalem – fastan 2011.
Rannsaka mig, Gud,
och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.
Ps 139:23-24, en psalm av David.
Lärdom 1. Vårt eget liv står på spel. ”Du är den mannen!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar