Den kämpande tron

20 mars DEN KÄMPANDE TRON, predikan i Kållered: Centrumkyrkan idag söndag kl 11oo.

Att hålla fast vid det man anar och tror, men inte ser och inte får full klarhet i, är ett uttryck för den kämpande tron. Detta levde David under. Själv känna och ana vidden av sin uppgift, men ständigt se den beskuren, marginaliserad. Leva i ett nu – men ännu icke. En annan är att leva med tron under motstånd, det kostar på men kan i sig skärpa och stärka tron.

David och Jesus – släkt på långt håll, med en gemensam uppgift – är lika varandra. De får båda en roll som ingen av dem hade sökt, de uppfattas som Kung men får inte spela den roll som titulaturen bjuder, de har en uppgift som vida övergår deras egen horisont.

Men där finns också skillnader. David ingår den tidens politiska giftermål, med fiender i landet och besegrade utom landet, han är som en staffage-figur för ett system. Han begränsas av den mänskliga horisonten. Makten och intriger är hans vardag, liksom tufft motstånd och arméer.

Men det är hans ord som ändå blir ett slags litterär och religiös instruktions- och tolkningsmanual för Jesus. Änglarna sjunger i kung Davids tonart utanför deras gemensamma födelsestad, dessa rop klingar då Jesus rider in i Jerusalem och används av Jesus själv på korset – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig… liksom ropet då Jesus rider in i Jerusalem – Hosianna, Davids son.

Trons kamp handlar om att hålla fast vid etiska mönster – vi håller emot då världens paradigm samlar sig mot oss. Då klingar särskilt profetorden, och de pekar ut de fader- och moderlösa, att värna änkans sak och säger att vi inte ska vända Gud ryggen.

Men det handlar om mer än det. Det rör sig om att i en tid av stress, kommersialism, värderandet efter ägande eller ställning, se de verkliga värden som bär också när graven glupar efter oss och allt ser ut att gunga under fötterna.

Gud är inte ändamålsenlig, inte ett redskap att ta till för säkerhets skull. Tron bär djupare bud till oss. Den leder oss till ett sammanhang, vi är i Guds hand – vare sig vi lever eller dör, vare sig vi är lyckade eller misslyckade, vi är av unikt värde oavsett vad människor – också vi själva – säger till oss.

Det är den kämpande tron. Den kan beskrivas i Davids unga oförstånd då han gick mot den filisteiske bjässen Goliat. Eller som i Jesu kamp i Getsemane eller på korset. Men mest av allt skulle jag säga att trons kamp sker i det tysta. På kammaren. I det ensamma mörkret utspelar sig de stora striderna.

Denna trons inre kamp har många fronter. Där fightas det vi upplever som nedärvd tro – så är det! – med de erfarenheter vi har samlat – allt är inte så enkelt. Det är inte lätt att leva med den glatta tron; för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Men erfarenheterna signalerar motstånd.

Tryggheten och ron i Gud borde vagga oss förväntansfulla mot framtiden, men oron gnager i min själ. Den vackra, men ibland banala förvissningen, kolliderar med kunskaper vi samlat. Vad gör vi med vår tro? Har du kvar din barnatro – sjöng Lapplisa. Det hoppas jag inte, säger jag.

Mitt eget vittnesbörd kanske kan tjäna som illustration. Jag är uppväxt i en kristen familj och i en god och levande församling. Pastorerna och några enskilda medlemmar har spelat en avgörande roll för såväl min tro som mitt hela liv.

Ändå kände jag så tydligt som fjortonåring att det inte räckte med klä mig i andras tro. Genom bibelläsning och många, och långa, samtal med Gud blev mina tonår den tid som skärpte min relation med en levande Gud.

Denna inre kärna av min personlighet räknade med Gud.

Sjukdom som fanns i min uppväxtmiljö har påverkat min tro. En gång kom några av fars gamla vänner hem till oss och efter egna egenartade trosupplevelser kunde berätta varför pappa var sjuk. Han trodde inte – tillräckligt. Jag vet inte om det var det de sa, men det var det jag hörde.

Men det var inte främst anklagelsen som gjorde ont, mer att de var så fel ute. Jag vet inte säkert hur pappa tog det, men för egen del kom det mötet att prägla en hel del av min tro. Rätt tidigt ställde jag frågan: ”Kan det vara så att Gud mer bevisar sin kraft genom att bryta naturlagarna än när de upprätthålls?” Där fanns något kring tecken och under som störde mig. Inte så att inte Gud kunde göra det ena eller det andra; flytta berg eller bota sjuka. Jag såg inga skäl till att Gud var begränsad. Men erfarenheten stämde inte. Och inte bara det. Om Gud främst var en undergörare, hur påverkade det relationen mellan Gud och mig?

Skulle jag ha en relation med en magisk och delvis obegriplig, eller nyckfull, undergörare eller skulle jag dela vägens vandring med själva Levande Gud?

Som tonåring valde jag värdet av en medvandrare.

Jag anar Guds rike som gränsar till jordiska riken, men är något som i grunden är annorlunda. Det faller inte in i de jordiska idealen av hälsa, framgång eller lycka. Det har i grunden ett annat värdemönster. Det byggs av gemenskap och delad möda, det är mycket kors i kristen tro! Vågar jag mig korsets väg?

Vad kan man då tänka om Jobs bok, som efter djupa erfarenheter av det mänskliga livet slutar i en Happy End. Job återfår allt. Jag har alltid tyckt att sista kapitlet i Job skämmer boken. Det är som en ytlig amerikansk film som hade varit ett mästerverk om man klippt bort de sista tre minuterna.

Jo, tecken och under spelar också stor roll i evangelierna. Men inte så isolerade som vi läser dem. Vi måste minnas att den bild av Gud som regerade den tidens människors sinnen var den höghelige Guden, nästan inkapslad i det allra heligaste. Denna otillgänglige och överallt Helige Guden flyttade med Jesus istället ut i vägarnas damm. Sabbatens Gud blev vardagens Gud.

Den dolde Guden, dold av guld och sten, blev en vandringarnas Gud. Den otillgänglige Guden blev en vän till barnen, rövarna, kvinnorna och de föraktade Andra. Från att ha varit en egen Gud, blev Gud de andras Gud.

Tecken och under, Jesu tal, livet med lärjungarna och möten med många, rörelsen från marginalen mot det religiösa centret var tillsammans den rörelse som rörde upp damm kring Guds fötter. Jag uttrycker det som att Jesus var ”hela paketet”, inklusive den unika födelsen, och den dramatiska korsfästelsen.

Den kämpande tron behöver inte försvara Gud. Den ska istället följa Gud i den vandring som inte skyr några lukter, inte skyggar för miljöer av skam och förnedring och inte vänder någon av dessa mina minsta ryggen.

Gud som domare – är en korrekt bild. Men inte den enda bilden. Gud som gör vad som helst med sin Skapelse – är en riktig bild. Men inte hela bilden. Gud som Helig är förvisso en sanning – Gud är annorlunda – men Gud i krubban, på korset, i graven är också Guds bilder i Gudsrikets fotoalbum.

Jesu bön om att slippa – gånge denna kalk ifrån mig - är den vanliga människans stora bön. Den kämpande tron lär sig den andra delen – men ske inte som jag vill.

Vissheten om att någon vandrar med oss. Hebréerbrevstexten säger … han liksom såg den Osynlige… Heb 11:27

Många säger: Vem kan ge oss lycka?
Herre, låt ditt ansikte lysa över oss.
Av dig har jag fått en större glädje
än de som fått korn och vin i mängd.
Jag lägger mig ner i frid och sover.
Du Herre, låter mig bo i trygghet. Ps 4:7-9

Lärdom 2. Vi går inte ensamma. ”Den Osynlige vandrar med oss!