KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN

PÅSKDAGEN 2011 i Centrumkyrkan i Kållereed (11oo)

Apg 2:14-36 Petrus tal på pingstdagen

Då steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: "Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord… Israeliter, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom. Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Ty David säger om honom:

Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.
Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.
Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen.
Du har visat mig livets vägar.
Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte.

Mina bröder, jag kan lugnt säga till er att vår stamfar David är död och begraven, hans grav finns här än i dag. Nu var han ju profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att sätta en ättling till honom på hans tron. Därför var det Messias uppståndelse han förutsade med orden: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen. Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör. David har inte själv stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst."

Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skall vi göra?" Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla." Petrus vädjade till dem med många andra ord också, och han uppmanade dem: "Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte."

I kyrkans år lever vi i ljuset av den unga kyrkan och apostlarnas gärningar. Jag läste nu Petri Pingstpredikan, femtio dagar efter Påsken. Vi vet att tid hade förrunnit. Inte mycket tid, men så mycket hade redan förändrats. Detta talar den man som förnekade Jesus på prästernas gård. Gud hade gripit honom, och i honom hade en egen tro mognat. Orden, som här avslutar hans predikan: Denne Jesus som ni har korsfäst – vibrerar av förtrytelse (men han säger inte själv ett ord om sitt nesliga svek).

Vår tro kalibreras av Långfredag – Påskdag och Pingstdag. Långfredagen är Dödens, Ödets och Övergivenhetens dag. Och i efterhand läser vi in kärleken i den. Korset är Guds kikarsikte – kärleken träffar jorden. Påskdagen är det spirande Hoppets, Trons och Kärlekens dag. Den tomma Graven utmanar döden, gör livet genomskinligt, skirt och mångtydigt. Pingstdagen är den mognande trons examensdag. Petrus avlägger sitt prov, Anden öppnar hjärtan och trons skikt placeras som tunna hinnor av genomskinligt ljus över tillvaron.

Det är nu dags att läsa och tyda livet genom dess många skikt. Som uppståndelsens realitet. Livet är inte som förut. Inte en distinkt kropp som möter frågor, talar till folket och tecknar Guds kärlek i den grå vardagen. Den bär drag av ”okunnighetens slöja” . Vi vet inte med säkerhet vad tillvaron rymmer, men lever i skikten av kunskap som ibland gäckar oss. Som den uppståndne. Ibland flyktigt på plats, ibland inte igenkänd – mer igenkänd i sina handlingar (bryter brödet, lägger ut och tolkar Skriften…) eller med sina ord (föd mina får, frid vare med er…), ibland som en kropp som Tomas får känna på för att betvinga sitt tvivel.

Nattvardens bröd och vin sätter avtryck i vår kropp, Dopets vatten bär kroppsliga närhet av Guds heliga beröring. När vi tar varann i hand, eller ger en kram sätter vi avtryck i varandras liv. När vårens Skapare rullar ut vitsippsmattan under skira björkars blad talar skönheten genom våra ögon, när den vackra musiken ljuder i orgel eller högtalare rörs våra sinnen. När abstrakta ord och meningsbyggnader talar mening, när en kär röst hörs i telefonen – vi berör hela tiden varandra.
Petrus, liksom i alla de första predikningarna, talar mer om uppståndelsen än korset.
Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det.

Det var nu de kunde tala om ännu ett skikt av tro. Inte bara om en Gud som skapar och rör om i sin Skapelse. Inte bara en gudomlig Mästare som vandrade tillsammans på de dammiga vägarna, inte bara en åsna som bar en udda Messiaspersonlighet in i Davids gamla huvudstad, inte en kär vän som bortdömts från Mänskligheten – nu också om att den mest befästa livskonstruktionen var ifrågasatt. Döden var utmanad. David – till och med David – drabbades av förgängelsen, som inte själv stigit upp till himmelen, men som kunde vittna om denna dag då livets gränser sprängdes.
Vi förstår nu alltmer – i vår lilla serie om David som guide till Påsken – hur berättelserna om den forna storhetstiden spelar roll när människorna försöker tyda konturerna av Jesus.

Han – David – var sådan, han var stor – men nu har vi sett med våra ögon och smakat med vår mun, beröringen av Guds löften. Adam, Abraham, Mose, David – flera av Gamla testamentets storheter – bildar folklig bilderbok för Den Nya Berättelsen. Skikt läggs på skikt, nya djupdimensionella bilder skapas.

Vi ska inte nöja oss med en banal tro. Inte en alltmer skruvad förenkling. Vi är inbjudna till det stora livets under – vi har inre känseltrådar för att smaka av Livets verkliga storhet. Och vi smakar det med ödmjukhet och delar med andra.
Uppståndelsen skär in en ny dimension i det mänskliga livet. Den torftiga sträckan av ett kort jordiskt liv sträcks in i evigheten. Livet föds ur Guds hand, och njuts i evighet med Gud – här och i uppståndelsens tid som är utan tid, och gräns, och början och slut.

Petrus säger: eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp.

Och psalmen han citerar ger oss tre handfasta kunskaper att hålla fast vid i Uppståndelsens tid:
• Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket
• Du har visat mig livets vägar
• Du skall uppfylla mig med glädje

Vi kan alla vittna om det – sa Petrus senare – på pingstdagen. Jag vill att vi alla kan säga det. Vi har mött honom, som korsfäst och uppstånden, det har inte städat undan våra problem – men satt ljus på en större värld, har vänt oss ut från oss själva och tagit en värld i famn.

Kristus är uppstånden!

Lärdom 7. Livet är inte bara goda och onda dagar, det är ytterst gemenskapen med alltings Gud. ”Du död var är din udd, var är din seger?