Vägen till korset

PALMSÖNDAG, Centrumkyrkan sö 17 april kl 11

Hosianna, välsignad vare han som kommer. Davids son.

Vi kan nog inte ana vilka tankar som snurrade i huvudet på människorna som samlades i Jerusalem den dag då Jesus red in i Jerusalem. Tematiken var komplicerad, en del var där av nyfikenhet, andra hade en relation till Jesus – hade hört honom tala, sett hur han botat sjuka, själva blivit botade, ätit av brödet på sluttningarna till Gennesarets sjö… Andra såg de politiska bilderna, de man viskade i gathörnen, drömmarna om ett fritt Israel, ett slut för den romerska ockupationen.

Åsnan, det lantliga inslaget talade emot, men många tänkte på Kung David den här dagen. Han var den ständigt närvarande bilden för det fria och lyckliga Israel. Själva staden anknöt till honom, templet också. Säkert fanns det bland dem människor som mindes hur David förde Arken in i staden. Hur folk då också rynkade på näsan, avskärmade sig entusiasmen. Hela det judiska folkets historia kunde samlas i den bilden. Mose, David, prästerna och profeterna var liksom indragna i det stora dramat. Jesus på åsnan, folkets rop – det var som en historisk bilderbok, människorna hade sina egna uppslag och kunde vända blad och upptäcka nya dimensioner och perspektiv.

Jag blev glad när man sade till mig:
Kom, vi skall gå till Herrens tempel.
Nu står vi i dina portar, Jerusalem.
Jerusalem, du välbyggda stad,
där husen står tätt tillsammans!
Dit går stammarna upp, Herrens stammar.
Det är en plikt för Israel att prisa Herrens namn.
Där finns domarsäten, troner för Davids ätt.
Be om välgång för Jerusalem!
Må de som älskar dig leva i trygghet.
Må välgång råda inom dina murar,
trygghet i dina palats.
För mina bröders och vänners skull vill jag önska dig välgång.
För templets skull, Herrens, vår Guds, tempel, vill jag söka ditt bästa.
Ps 122 En vallfartssång av David

Jerusalem anses ha grundats omkring 1800 f.Kr. Dess tidigast kända invånare var Jevuseer, ett kanaanitiskt folkslag. Kung David intog Jerusalem omkring 990 f.Kr. och gjorde staden till huvudstad i sitt rike, hans son Salomo byggde Templet på Moria berg i Jerusalem, där Abraham sånär offrade sin son Isak.

Första gången staden nämns är i samband med erövringen efter uttåget ur Egypten. (Josua 10:15-27) Josua och alla israeliterna återvände till lägret i Gilgal. Men de fem kungarna (bland dem kungen av Jerusalem) flydde och gömde sig i en grotta i Mackeda. När Josua fick veta att de fem kungarna höll sig gömda i grottan i Mackeda sade han: "Vältra stora stenar för öppningen och ställ några män på vakt. Men ni andra får inte stanna. Förfölj fienderna och hugg ner eftersläntrarna, låt dem inte ta sig in i sina städer. Herren, er Gud, har gett dem i ert våld." … Josua sade: "Öppna grottan och för ut de fem kungarna till mig." De gjorde så, de förde ut de fem kungarna till honom från grottan, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon. När kungarna förts ut till Josua kallade han till sig alla israeliter. Till anförarna för krigsfolket som följde honom sade han: "Gå fram och sätt foten på dessa kungars nackar." Och de gick fram och satte foten på deras nackar. Josua sade: "Var inte rädda, fäll inte modet! Var tappra och starka! Så skall Herren göra med alla fiender ni kämpar mot." Därefter slog Josua ihjäl de fem och hängde upp dem på fem pålar, där de fick hänga kvar till kvällen. Vid solnedgången befallde han att de skulle tas ner. Man slängde in dem i grottan där de hållit sig gömda. För öppningen lade man stora stenar, som finns där än i denna dag.

Men det är alltså David som på allvar bygger huvudstaden, de konungsliga palatsen och drar upp planerna för det mäktiga templet, som sedan sonen Salomo bygger.

Den babyloniske kungen Nebukadnessar erövrade och förstörde staden och templet tre fyra hundra år senare, år 587 f.Kr. och förde bort befolkningen i den s.k. babylonska fångenskapen. Efter det att Babylonien fallit för Persien fick judarna återvända till staden och då återuppfördes Templet under persiskt beskydd (480-talet f.Kr.) och förblev en samlingspunkt för judarna fram till dess att den och staden i övrigt erövrades av romarna efter det misslyckade judiska upproret 66-70. Efter det sista stora judiska upproret i Israel mot det romerska styret, den så kallade bar-Kochbarevolten 132-135, förbjuds judar att bo i Jerusalem och i en radie på omkring 50 kilometer från staden. Jerusalem omvandlades till en rent romersk stad under namnet Aelia Capitolina. Romarna döpte samtidigt om Judéen till Palestina, efter filistéerna. Hundra år efter att Romarriket antagit kristendom som statsreligion återfick staden sitt gamla namn.

Jerusalem är också islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Medina. Av de första muslimerna kallades staden Bayt al-Maqdes men det är som al-Quds al-Sharif staden är känd inom modern islam och i Västasien. 638 utökade det islamiska kalifatet sin makt till att omfatta Jerusalem. 1099 erövrades Jerusalem av de kristna korsriddarna som massakrerade de flesta av de judiska och muslimska invånarna i staden i ett angreppskrig. Jerusalem belägrades och ett kristet kungadöme instiftades.

Kungadömet satt vid makten i 88 år, till 1187 då det störtades av den muslimske Saladin och hans mannar. Saladin tillät såväl de judar som muslimer som flytt sin stad undan korstågen att flytta tillbaka till Jerusalem.

1244 tog tatarerna under Khwarezmian-dynastin över makten i staden. 1250 härskade det egyptiska slavfolket mamlukerna i staden, dessa bekämpades i sin tur av såväl korsriddare som mongoler och kom att förlora makten över staden. 1347 återerövrar mamlukerna staden.

1517 blev Jerusalem en del av Osmanska riket, tills dess upplösning 1917.

Städer var i forntiden gudomliga angelägenheter. Varje stad var en helig plats. Människan slog sig ned enbart på platser där det heliga givit sig till känna.
När kung David 1000 år före vår tideräkning erövrar Jerusalem och gör den till huvudstad i sitt imperium flyttar han också dit Arken, Israels främsta gudssymbol. Gud slår sig liksom ned på berget Sion och blir Jerusalems Gud. I det första templet förvarades Arken i det allra heligaste. Arken fördes bort av babylonierna och templet förstördes. När det återuppbyggdes fanns i det allra heligaste, den plats som var så helig, så nära Gud att ingen fick gå dit in utom översteprästen och han bara en enda dag på året – i denna den absoluta skärningspunkten mellan det jordiska och himmelska, den plats där Guds närvaro och härlighet var så nära som människan kunde komma den, i detta lilla rum – fanns ingenting. Ingenting alls. Gud låter sig inte gripas.

Nu skedde det inför deras ögon. Jesus rider in i Jerusalem. I deras tid. Kanske inte helt konungsligt, en åsna var kanske inte det förnämsta fortskaffningsmedlet. Det var mer moped än limousine. Men de var nu vittnen till ”Davids” återkomst. Och med Davids namn klingade så många goda ord om enat rike, ingen ockupation, man var på väg till det långa fredsriket…

Som vi nu ser i kriget om Libyen. Det sker med blod som insats på marken, men sker i lika hög grad i internationella medier, eller i Syrien eller Elfenbenskusten. Jesu intåg i Jerusalem var som gjort för att bädda för besvikelse. De fromma kunde sörja, det var människorna som avgick med segern, inte Gud. De politiska kunde sörja, inte var det ens ett nålstick i romarnas massiva sköld av förtryck. De nationalistiska såg inget annat än en lantis som gjorde sig märkvärdig. Prästerna såg ingen judisk upprättelse eller en ny David.

Segern som nu anades bakom Hosiannaropen, var blev den av? När vi firar detta tema på första advent är det en mera avskalad fest. Jesus kommer; föds, red in i Jerusalem en gång och kommer som Kungars Kung. Det är ett festtema som rensats på alla tråkiga och komplexa baksidor.

Men Palmsöndagen är mycket mera komplex. Den är porten in till festligheterna, men där, innanför stadsporten, finns så mycket av människors ondska, svek, förnekelse. Och där finns lidandets dramaturgi. Vi hör översteprästen: Det är bättre att en man dör, och vi läser det som att Han dog istället för oss…

Palmsöndagen är dagen som skilde agnarna från vetet. Slagan som såningsmännen använde visade inte bara kvalitén bland invånarna i staden, kungar och ståthålla, präster och borgare. Ända in i lärjungakretsen visade den sig. Vilka hade begripit vem Jesus var? Än står den frågan kvar. Radikaliteten i Jesu samlade uppdrag har vi ännu bara anat…

Lärdom 4. Jesus kommer, men det är inte alltid lätt att se honom och förstå hans budskap. Hosianna – ena dagen. Korsfäst – den andra.