1 maj PÅSKENS VITTNEN
Vi spelar in några dimensioner i dag. Dels metaforer. Dessa uttryck som ger bilder som kan ge djup. Ibland som liknelser. Guds rike är en sådan – liksom uttrycket Gud – Konungen och fosterlandet. Vad är det vi ser framför oss? Enklare kanske är Herden – en annan metafor, som nog talade tydligare i andra tider och kulturer än i vår. Jag minns att jag en gång skrev om Davids herdepsalm och gjorde om bilden till den av piloten, i vars hand vi är. Så kan metaforer ersättas, förnyas, djupna eller grundas.
Uppståndelsen är en annan sådan metafor. Ytterst handlar den om en beskrivning av Guds räckvidd. Varken liv eller död skiljer oss från Guds kärlek. Liksom Gud står över, eller utanför, tiden står Gud över de mänskliga perspektiven – Gud är större. Det som gäckar oss i uppståndelsemetaforen är att lärjungarna så ofta inte känner igen Jesus, men anar genom rösten, handlingen, budskapet…
Tomas som ville sticka fingret i Jesu sår. Det räckte inte med att se och höra, han ville känna. Det för oss till temat om påskens vittnen.
Det gäller illustrationerna: Emmausvandrarna. Samma konstnär som i våra tavlor: Jesu sju ord på korset. De som gick med Jesus från Jerusalem men inte kände igen honom. Då han bröt brödet öppnades deras ögon, alla orden, samtalen och metaforerna, sattes i sitt sammanhang, och de frågade varandra: Brann inte våra hjärtan då han talade med oss?
Ytterligare en ingrediens i denna metafor kakafoni, är vår kung David. Han som i sig är en metafor för Jesus. Idag, och när vi möts till sista delen, av Jesus och David, söndagen den 22 maj, ska vi ägna lite uppmärksamhet åt Davids sista tal, som de redovisas i Andra Samuelsboken.
Jag började gudstjänsten med att citera den gamla hälsningen, och hurraropen som hördes i Uppsala i går på Valborg: Gud bevare Konungen och fosterlandet. (De sa inte så – de hurrade för Konungen och fosterlandet.)
Det är den metaforen som fick mig att gå igång i gårkväll.
Maja Hagerman, som skrev boken Spåren av kungens män, var en viktig källa till Jan Guillous berättelse om Arn, som han beskrev som Birger Jarls anfader. Hennes slutsatser är att det nya nationsbygget inte byggdes kring territorium, eller det som idag är grunden för en nation – nämligen ett folk – utan kring den nye bilden av Kungen – som hade sin urbild i Jesus – kungars kung – som har sitt historiska avstamp i David! Ständigt denne David.
Metaforen, som den serveras i Gamla testamentet är att Gud har ett folk. Kungen blev efterhand symbolen för detta Gudsfolk. Kungen var ett slags ställföreträdare för Gud, som en Mose som var direktlänken till Gud. Därför var kungen också såväl profet som domare. Genom kungen talade Gud.
När vi därför talar om Gud – Kungen och Fosterlandet, är det en symbolräcka som hänger samman. Guds vilja uttrycks av profeterna som att ta hand om fader och moderlösa, skydda änkans sak och därmed inte vända Gud ryggen. Det är ett slags värnande, inte bara om maktens rätt, utan också maktens yttersta förpliktelse. Den som i grunden nu Ghadaffi och Syriens president Bashar al-Assad, så flagrant bryter mot när de skjuter mot det egna folket. Makten har överordnats moralen och folket hindrar makten.
Detta är en sådan symbol – eller metafor – som glider undan då den görs om till simpelt hyllande av konungen och fosterlandet, eller förvrids till nationalism i en eller annan form. Symbolen talade för en helhet – om livet i Guds hand – men slutade i ett konservativt bevarande av Makt – kosta vad det kosta vill.
Det bör tändas varningssignaler i oss då Makten definierar sin sfär. I grunden var det just detta som David kämpade med.
Davids stora metafor är Herden. Han diktar den stora Psalmen om Herren är min herde (Ps 23). Den kommer vi att ägna oss åt nästa söndag – herdesöndagen. Den andra stora metaforen som vi känner igen från flera psalmer är Herrens hand som drog mig upp ur fördärvets grop och satte mina fötter på en fast klippa. Den varieras i olika former. Och Herren är både räddande hand och den fasta klippan. Vem är en klippa utom vår Gud? (2 Sam 23) kunde han fråga.
Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad och mitt skydd, du som räddar mig undan våldet.
Till Herren, den högtlovade, ropade jag, och jag blev räddad från mina fiender. Dödens bränningar brusade kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig. Dödsrikets snaror omgav mig, framför mig väntade dödens fällor.
I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud, och han hörde min röst i sitt tempel, mitt rop nådde fram till hans öra.
Då skakade jorden och skälvde, himlens grundvalar darrade, vacklade under hans vrede. Från hans näsborrar utgick ett rökmoln, från hans mun förtärande eld. Han sprutade glöd och brand. Himlen vek han undan och steg ner med töcknet under sina fötter. Han red på keruben, han flög, han svävade fram på vindens vingar.
Han dolde sig i mörkrets tält, i molnens fuktiga massor. I glansen kring honom glödde gnistrande bränder. Herren dundrade från himlen, den Högste lät höra sin röst. Han sköt sina pilar vida omkring, han lät blixtarna ljunga. Havets bädd kom i dagen och jordens grundvalar blottades för Herrens rytande, för hans vredes stormvind.
Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten.
(2 Sam 22 – där han sedan talar väl om sin fiende och företrädare Saul)
Här duggar metaforerna tätt. Liksom i andra sammanhang krigssymboliken, som inte behöver läsas som blodiga texter, men som rustning och gagn för de inre fiender som hotar oss: egoism, girighet, ansvarslöshet eller vad det kan vara som hindrar vårt liv.
Med denna, rätt omfattande, beskrivningen av metaforerna, som kan guida oss, men ibland låsa oss, är vi tillbaka vid dagens tema – Påskens vittnen.
Läser man de första predikningarna i Apostlagärningarna, Petri predikningar och tal, Stefanos som talar innan stenregnet förgör honom eller Paulus, så ser vi hur Lukas koncentrerar deras budskap till Uppståndelsen. Korset spelar ännu en mera marginell roll. Det är Uppståndelsen som är Den Stora Saken. Honom som Gud har uppväckt.
Detta är den centrala metaforen. Där beskrivs Guds yttersta räddning: Det är i Gud som vi lever, rör oss och är till – som Paulus predikar. Uppståndelsen är Guds alternativa livsstil – som kontrast till den värld som är satt under Förgängelsen. Den uttrycker ett val – är vi satta under den materiella kortsiktiga världens villkor eller söker vi oss till de värden som räcker längre än ett mänskligt liv?
Lever vi med den Stora Tjänsten som central valuta eller är det ägandet, kronor och ören, som styr oss? Är det kärleken som styr oss eller är det berömmet? Är det i Guds anda vi lever eller är det under andra paradigm?
Kristen tro, eller judisk tro, eller muslimsk tro – handlar inte ytterst om dogmen, läran eller metaforerna. Det handlar om vems verklighet vi delar.
Du är min lampa, Herre, min Gud gör mitt mörker till ljus, sa David.
Lärdom 8. Jesus vandrade med, och placerade deras liv och erfarenheter i Skrifterna. ”Brann inte våra hjärtan?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar