Nu är den nya kyrkan igång
Det var inte målet, möjligen första etappen. Bergspassen och tempoloppen återstår. Det är en tuff tävling. Bara det som duger i framtiden är gott nog.
Samfundsledarnas avgörande start för första etappen var deras resa till Toscana. Samtalsanteckningarna från dessa dagar borde publiceras i någon form. Där lovade de varandra en nystart. Visionen om uppbrott och förnyelse andas optimism. De var redo att bryta upp, packa om och bege sig på vandring. I packningen fanns det förflutnas många drömmar. Trohet mot fäders och mödrars kamp. Och en lust att åter vandra, nu tillsammans.
Under en tid av förberedelserna har vi övat oss i att upptäcka rikedomar hos varandra. Vi har varit (väl) artiga mot varandra. Vi har känt glädje i allt vi delar.
Nu ska det göras. Med Guds hjälp. Nu gäller delvis andra principer. Vi ska inte bara högakta det gemensamma arvet, vi ska göra bruk av det. Se om det fungerar lära oss hur det används.
Vi kan vakna varje morgon och säga till varandra: Nu kan vi göra det på ett nytt sätt. Hur vill Herren ha sin kyrka och sina församlingar idag?
I tvåtusen år har den kristna kyrkan kunnat rida på inridna hästar. Den unga kyrkan levde i det judiska diasporanätverket. Luther kunde luta sig tillbaka mot en väl inoljad katolicism. Wesley på en anglikanism och missionare och baptister på en statskyrklig infrastruktur och människors grundkunskaper om tro och deras läskunnighet.
Nu är det slut med inridna hästar. För första gången ska vi nu tala om Jesus med människor som inte har (i stort sett något) av Bibeln i blodet.
Vad säger och gör vi då? Det fina med den frågan är att ingen ännu har svaret. Vi kan inte rådfråga någon. Detta görs för första gången. Någonsin. Och det sker i vårt land. Sker det av oss?
Men vi kan vara övertygade om att Gud har ett budskap och kan använda kyrkan i sin mission.
Några grunddrag kan skönjas.
Människors intresse för livet, gåtorna och sammanhangen är inte mindre, snarare tvärsom. Människorna vandrar i stiglösa landskap. De grunnar och försöker få fason på livspusslet, bygger sig en egen bild. Vi ska inte tro att den saknar Gud, för hur skulle det gå till? Det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Men den saknar all pregnans från institutionen kyrkan, på ont och gott.
Uppdraget tvingar oss tillbaka till skolbänken, och till Ordet och till bönen. Den går via en omläsning av Bibeln. Vi har dogmatiken och teologin i blodet. Men det är vi snart ensamma om. Lämna favoritorden, sök nytt, läs sammanhang. Lev dialogen.
Det andra handlar om just det. Ord har alltid en adress. Både avsändare och mottagare. Det talas in i nuet, vävs in i tiden. Ord som rycks loss är hemlösa. Kan betyda strängt taget vadsomhelst. Pröva fårmetaforen. Tänk att den har levt så länge! Pröva andra. Vad innebar det t.ex. för hur Jesus talar om Gud. Han gjorde det i en miljö där Guds helighet var ständigt närvarande. Det räckte med att lyfta på huvudet och se templet. Så helig var Gud att Gud dväljdes i det heliga templets allra heligaste. En upphöjd, distanserad, kanske svårmodig Gud. Hur talar Jesus om Gud, och om sig själv? Kan vi bara ta över? Är det inte snarare ett omvänt förhållande som råder i vår tid. Guds helighet lyser med sin frånvaro.
Ord har alltså inte bara en adress, utan också en hemadress. Vi kallar det för kontexten. Vilket är sammanhanget där du och jag talar och lever Ordet? Det behöver vi grunna på, och hur miljön då blev mylla för tex Jesu tal och liv.
Ett tredje område är gemenskapsformerna. Sociala och digitala former förändrar en del av formerna för såväl gemenskap som kommunikation människor lever ned ett tempo som är helt annorlunda. Yrket har fått en helt annan roll i familjen. Hur påverkar det kyrkans liv?
Ytterligare ett område är hur relationen mellan anställda och medlemmar riggas. Nyligen presenterades en amerikansk undersökning som visade att i församlingen är 20% aktiva. Resten åker med. Kanske ser det snarlikt ut i vårt land. Vilka slutsatser drar vi av det, och hur kommer det att se ut i framtiden.
Bildarmötet startade en ny och gemensam kyrka. Men i debatten hördes inte mycket om förändringsbenägenheten. Vi har en lång väg att gå. Orkar och vill vi?
Inget är viktigare för oss nu. Än just det. Framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar