att minnas. Har blivit (alltid varit?) en riktig kalenderbitare. 10 månader sedan hustrun sa upp sig. Idag. 1 månad sedan lillebror jordfästes.
Mycket att grunna över och gräva i. Nej, jag tror inte på strutsen. Tror på en del annat, dock.
Inser att varje havsvik bär minnen. Av både den ena och den andre.
Borde kanske fara längs en annan kust. Med oskrivna vikar.
2 kommentarer:
"Den som vill upptäcka nya oceaner måste lämna sin egen kust" eller vad du skrev vid något tillfälle.
Känner så väl igen mig. Detta att så nästan kusligt väl komma ihåg datum, händelser, tidsförlopp. De första åren gjorde det ont, riktigt ont. Men med tiden så kan man t o m le åt minnena (i alla fall några av dem) men kalenderbitaren i mig finns kvar och med åren händer nya saker (onda som goda) och nya datum och händelser läggs till.
Det är väl allt det här som är livet. Det som man ibland älskar att leva men ibland bara vill bort ifrån, i alla fall jag. Då är det skönt att vara struts ibland...
Skicka en kommentar