Solemn Silence.
Den Massiva tystnaden som möter ett förslag. Man tar inte upp det, kommenterar det inte, säger inte emot.
Ett effektivt medel, dödar direkt. Ett sofistikerat maktspråk. Kanske en härskarteknik. Behöver dock inte vara så raffinerad. Vara ett eget skydd. "Jag förstår inte, säger jag inget kanske ingen uppmärksammar det".
SS. En kuslig fiende. I motsats till. CC - alltså.
2 kommentarer:
Visst är det intressant, det där med tystnaden! Tystnad kan ju vara behagligt, befriande men också uppfattas som en bestraffning. Svårtolkat. Kanske tolkar vi var och en, tystnaden, så som vi lärt oss den? Om mitt förslag möts av tystnad, kanske det känns som bestraffning, eller att man blir till "ingenting", men det kan ju också bero på att andra helt enkelt är så upptagna av sig själva och sitt eget att de inte orkar? Jättebra, tycker jag, att du tar upp tystnaden som maktspråk. Kanske tänker jag inte främst på tystnad efter ett förslag; utan hur allt sådant i livet som är obehagligt möts av tystnad. ett sådant exempel är barnmisshandel och övergrepp. Hur så många människor (barn), som redan lärt sig att de ingenting är, sedan möts av tystnad- från både samhälle och kyrka. Hur ska de bli hela??Tiger vi ihjäl det, så finns det inte, verkar vi resonera. Mest för att vi är rädda, tror jag. Eller ännu värre, att vi är fullt upptagna med oss själva och att vi själva vill bli sedda till varje pris. Men vem ska se alla som vill bli sedda? Måste vi inte "gå ur vår egen bubbla" ibland och också "se" inte bara "bli sedda?" lite spridda tankar så här på söndagsmorgonen...
http://www.nakedpastor.com/2011/07/14/jeopardy-jesus/
En sen hälsning (bättre sänt än aldrig, som posten säger).
Rädda och/eller självupptagna? Jag har ingen aning. Däremot undrar jag varför vi väljer att tycka till/kommentera/protestera mot mindre viktiga (och ibland oviktiga eller till och med ovidkommande) företeelser (kläder, musik, dogmer, npf-barn som tar för mycket plats, tvivel, frågor ) när vi är tysta om barnmisshandel mm. Är det en kompensation för att vi inte gör det vi vet är det viktigaste? Eller är det så illa att det är jag som har konstiga prioriteringar om vad som är viktigt?
Läste vad jag skrev. Tvivel hamnade bland mindre frågor. Menade inte så. Tvärtom. Utan tvivel är man inte riktigt klok.
Appropå att tiga ihjäl frågor och grupperingar så önskar jag att jag kunde varit med på ångestparaden. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=268966
Och att det skulle vara lite mer ok att komma till kyrkan och säga att livet är skitjobbigt och jag mår inte bra. Å ena sidan vill jag bli sedd, å andra sidan vill jag också få vara ifred ibland, å tredje sidan vill jag se andra och inte bara sucka över mitt eget. Svårt och förvirrande.
Jag bara skriver utan att veta vart jag är på väg. Skulle bara skicka med en liten teckning och fortsatte skriva. Är bara frustrerad över att inte känna mig hemma längre.
Skicka en kommentar