torsdag 15 september 2011

Lycklig

Faktiskt. Börjar förstå mig. Att det tog 57 år säger väl mest något om mina intellektuella förmågor.

Är kontroversiell. Har anat det. Men har nu fått två exempel. Det ena här på bloggen, den andra i Sändarens debattforum.

Verkar omåttligt kontroversiellt att påstå att äkta relationer (med Gud/Jesus, hustru, barn...) är villkorslöst, men inte utan krav.

I kortform: säger Gud att han bara älskar mig om... Eller säger han du är mitt barn (och i familjen har vi spelregler) ...

Varför säger vi "i nöd och lust"... Är löftet villkorslöst, men inte utan krav, eller villkoras det av - så länge du sköter dig eller jag tycker det är kul...

Om barnet bär sig illa åt, när upphör det att vara mitt barn?

Villkorslöst, menar jag. Troheten kan bara i princip vara utan inskränkning. (jo, jag vet att saker och ting kan hända, det blir game over - det är inte de demonerna jag flaxar emot).

Det andra - i Sändaren - handlar om våra bilder av kyrkan/församlingen. Frågorna är faktiskt lite släkt.

Fimpa den utopiska längtan - säger i veckan några centralt anställda medarbetare. Då dör vi - säger jag. John the Baptists ord om att himmelriket är nära är det longlasting ljudet som hörs genom den tunna väggen mellan himmel och jord. Detta himmelska korrektiv ska alltid kittla och utmana våra tankar, system, gemenskaper och oss själva. Att skilja mellan himmelsk och jordisk kyrka är att bädda slösoffan.

Utan utopi dör vi.

Tydligen kontroversiellt. Skönt att äntligen veta.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Visst Guds kärlek är villkorslös, och det är förhoppningsvis vår egen också i vissa lägen.
Men det är ingen motsats till att ställa krav. Gud älskar oss lika mycket om vi gör fel, men han älskar inte att vi gör fel. Vi älskar (förhoppningsvis) barnet lika mycket om det gör fel, men vi gilla inte det han/hon gör.

Visioner, ellr utopier, måste vi ha. De är dock per definition alltid lite längre bort än vi kan komma.
Vi ska sträva mot visionen, men på väg dit måste sätta upp mål, som verkligen går att genomföra i praktiken. Annars kommer vi ingenstans.

Anonym sa...

Amen! /PA

pastorns Ingridienser sa...

ÅÅÅ, jag har ju bestämt att jag inte ska säga något mer. Tiga. Men måste ju nu skriva att jag håller med dig, PA! Det jag skriver nu, kanske inte direkt har med debatten i Sändaren att göra, men delvis. Jag blir orolig när teologin, bilden av Gud, förmänskligas så han inte längre blir Gud. Det gäller också uppmaningen som Gud ger oss till liv och helgelse. Var det inte Jesus som sa "var fullkomlig, såsom er fader i himlen är fulkomlig". Vår strävan efter att bli förvandlade missas ju om vi inte har "utopia". Kanske har jag fattat helt fel? När vi inte låter Gud vara Gud och människa vara människa, så förvrängs budskapet. Jag sitter och skriver nu om "servant leadership" som var Jesus sätt att vara ledare. Nu finns det feminist teologer som menar att det är hemskt att kalla det för "tjänare" eftersom det är så många kvinnors roll i förtryck. Medan jag tror att poängen är just att Jesus var medveten om att flera levde i tjänarroller(både kvinnor och män) och därför har det sin poäng att Jesus vänder allting upp och ner. "en ledare söker inte positioner. en ledare tvättar den andres fötter." Ett annat exempel är förslaget att ta bort den urgamla bekännelsen "Jesus kristus är HERRE" eftersom ordet Herre signalerar förtryck och makt. Men poängen är att de första kristna med flit valde det uttrycket för att visa den världsliga makten att de bekände ingen kejsare som Herre, utan Jesus från Nasaret! Ja, det här blev bara ett rörigt inslag, men vad jag försöker säga är att jag blir orolig när vi "suddar ut" Gud och gör honom till något annat än vad han är. Nu ska jag va tyst igen. Eller kanske sjunga ur Psalm 355 "Du store, du starke, du väldige Gud." ;-)

Anonym sa...

Bra inlägg Ingrid. I agree. /PA

/kjernald sa...

Upplever det inte så värst kontroversiellt det du säger utan mest tankeväckande, men om känner dig kontroversiell är det ok för mig.

Jag tror det handlar om semantik, villkor eller krav eller dogm. Dessutom flyttar sig debatten hela tiden från dogm till krav till villkor till kärlek till relationer till efterföljelse osv.. Vad pratar vi om?

Pratar vi Guds kärlek är den konstant och oföränderlig. Lite märkligt är denna kärlek inte förknippad med precis det vi ofta skulle kunna tro att kärlek är för visst älskade Jesus dom han kallade för huggormsyngel eller den där mannen/kvinnan som hellre borde få en kvar sten runt halsen? Älskade Gud amalekiterna han bad israeliterna förgöra? Älskade Gud fariséerna? Älskade Jesus Judas? Visst, men det innebär inte att alla får första pris...

Talar vi om efterföljelse måste vi tala om möjlighetenna och det härliga men också tala om risken och valet att följa och vilka villkor som Jesus ställde (gud ställer) för att följa honom. Vi kan läsa om dom som ganska hårda (t.ex. Han som ville begrava sina föräldrar men inte fick). Att följa är att välja att lita på och älska någon och detta innebär konsekvenser och vissa krav. Det ställs också villkor på den som följer med, typ covenant. Typ på Sinai var det rätt mycket krav och villkor för att leva med Gud men det coola är att det är Gud som tar initiativet hela tiden. Nåden.

Talar vi dogm menar jag att vi talar om verklighetsuppfattning/världsbild/förståelse av Guds uppenbarelser om världen och oss själva och honom själv. Inte mänskliga regler à la fariséer utan Guds...och det är alltid svårt.


När det gäller din inverkan på Sändarens blogg tycker jag det låter som om dom ger upp, GF:arna. Klart man måste satsa högt och fräscht och vågat nu när det gäller, när chansen finns. En utopi kyrkoboks betyder ju inte att man är naiv utan att man vill mer och bättre och högre hela tiden...a more excellent way. Håller med dig.

/kjernald sa...

@Ingrid-håller med det du skriver till fullo!