torsdag 20 oktober 2011

Paulus - farisén

Har skrivit ett nytt förord. Vill gärna ha er reaktion. Enkelt uttryckt: lockar det till läsning? Är det för enkelt? För svårt? Obegripligt?

Gärna reaktioner.


Jag vill ta med dig på en resa. Vi ska resa inåt - till de innersta skrymslen hos människan. Samtidigt reser vi utåt, från människorna och in i hennes närmaste grannskap – en del kallar det GUD. Tron, och hela religionen – alla religioner – handlar väl om detta, på ett eller annat sätt. Men vi ska avgränsa studiet till kristen tro, väl rotad och i konflikt med sin judiska mylla. Min tes är att vi slarvar med vår läsning av Bibeln, att vi tyder den genom tjocka glas av kyrkans läsning. Att varje tid behöver läsa på nytt – och mycket av det gamla blir just som nytt.

Mitt fokus för den här texten handlar om Paulus. Vad hände på vägen till Damaskus? Saul, som han hette då, hade ett brev på fickan, från översteprästerna i Jerusalem – nu skulle han till Damaskus och fängsla, och med våld föra Jesusanhängarna till Jerusalem. Människorna skulle – enligt Saul – tvingas in under lagen. Han andades mordlust…

Innan han kom fram till Damaskus var han själv just en sådan lärjunge som han förföljde.
Frågan som gnager i mig är: Hur fick han ihop det? Hur hänger början av Damaskusvägen ihop med slutet av den. Det hade ju varit en sak om han gjort, som det heter idag, en stor pudel – mea culpa, jag hade fel – och sedan gick i en ny riktning. Sådant kan behövas ibland, rent att vara hedervärt. ”Jag hade fel…”

Men säger Paulus det? I centrum står främst Jesus. Och fastän Paulus och han var jämngamla träffades de inte. Inte förrän på Damaskusvägen som var platsen för det förvandlande mötet mellan den Uppståndne Kristus och den som blev aposteln Paulus. Det finns ett parallellt fokus – Torah, lagen och instruktionen för ett sant liv. För en god jude, och inte minst en nitisk farisé som Paulus hade varit, var GUD centrum, men kunde strängt taget bara förstås, tydas och lydas genom Torah. På ett sätt förblev Paulus farisé hela livet.

I den här texten ger jag min, och den mera avancerade forskningens, bild av Paulus. Jag försöker förenkla hans ibland komplicerade bilder, i ambitionen att finna det mest centrala budskapet. Men jag försöker också rycka honom ur de läsningar som den västerländska kyrkan har gjort genom århundradena. Tertullianus, Augustinus och Luther, som faktiskt inte är mina favoriter i kyrkans teologiska historia, har kletat på Paulus läsarter som jag tror för tanken fel. Däremot verkar Irenaeus och John Wesley läsa Paulus väsentligen närmare min läsart.

(Som en bimening har jag också en teori om törntaggen som plågade Paulus.)

För att du som läsare ska kunna följa det som blir mina tolkningsnycklar vill jag sätta Paulus författarskap i sitt judiska sammanhang, så långt som vi kan tyda det. Det blir därför en exposé från Eden, trädgården i Öster berättat i Första Moseboken, till det himmelska Jerusalem i Johannes uppenbarelse, så långt vi kan läsa med Paulus ögon. En del får vi från hans brev – då är vi på säker mark – men däremellan får vi söka andra källor.

En avgörande fråga är hur mycket av farisén Saul vi finner i församlingsgrundaren Paulus?
Jag stöder mig på den senare Paulusforskningen som mer söker honom i sin judiska mylla än som särpräglad religionsgrundare, med grekiskfilosofiska rötter.

Professorn i Lund, Hugo Odeberg skrev en liten skrift om fariseismen och kristendomen på 1940-talet. Boken är skriven i en märklig ton av ilska, mest upprörd är han över att vi inte förstår hur nära fariseismen står den unga kyrkans tro. Men han läser Paulus med Luthers glasögon, och det gör att han inte når ända fram. Sedan har Krister Stendahl bidragit med fantastisk forskning, liksom Ed Sanders banbrytande arbete med det nya perspektivet, då man ser Paulus i sin judiska kontext. Den brittiska biskopen och teologen NT Wright har varit viktig i min läsning liksom Mikael Tellbe som på svensk mark närmat sig Paulus och skrivit en fantastisk läsguide till Paulus och hans tretton brev i Nya testamentet. Mycket av arbetet hos dessa teologer tar också avstamp i Albert Schweitzers arbete med Paulus.

Jag skriver för predikande kollegor och människor som själva i sin bibelläsning möter och umgås med Paulus. Mer än detaljtydningar vill jag ge ett sammanhang – den kontext som den kontextuellt banbrytande Paulus – som kan hjälpa oss att läsa, faktiskt inte bara Paulus.

Även kung David blir synlig i min text. Hans fantastiska psalm- och böndiktning i Psaltaren, hälften av de 150 psalmerna tillskrivs honom, blir rätt obegripliga om man inte ser det teologiska ramverk som styrde hans tankar.

Och Jesus. Hur mycket farisé var inte egentligen han. Om Paulus vet vi att han suttit vid den store Gamaliels fötter, en tydlig fariseisk referens. Paulus berättar själv om det och att både hans egen far och farfar, liksom Gamaliels (vars farfar var den store Hillel), var fariséer. Men Jesus? Vi ska jämföra Jesus och Paulus. I allt väsentligt var de eniga, på några punkter förbluffande samstämmiga.

Denna text är en översikt och den växer fram parallellt med mitt arbete som predikant i Centrumkyrkan där vi under året 2011-2012 läser Paulus tillsammans. Jag vill återvitalisera bibelläsningen i den kristna kyrkan. Vi ska damma av samtalet om vad Bibeln faktiskt säger men göra det i sund omläsning av budskapet – och det måste ske i varje tid.

Den aktuella forskningen ger sitt ljus, de gamla andliga giganterna får nytt liv och de blir vårt umgänge en stund. Ibland stöter vi på ett tänkande som är främmande för oss – men det finns ingen anledning att fastna där. Våra efterkommande lär komma att skratta också åt våra världsbilder. Men kärnan, som de levde och dog för – Jesus, Paulus, Petrus och de andra – är tidlös. Och var och en av oss har anledningen att söka vår kärna. En som man kan leva på, och kanske dö för.

För vi behöver brinna. Ska du se Paulus brand ska du läsa Galaterbrevet. Han är arg. Men se på vilka han är arg, och varför. Att läsa hans sju tal i Apostlagärningarna är spännande, se t.ex. på hur han utvecklar innehållet i Damaskusvägsmötet, från det första talet i Mindre Asien, i Antiochia till det stora försvarstalet (hans sjätte tal) inför kung Agrippa. I Romarbrevet gör Paulus en genomgång av lagen som i enskilda formuleringar och i analysen helt sammanfaller och liknar den hos Jesus i Matteus 23. Paulus hade inget Matteusevangelium i handen, men visst kan de båda – Matteus och Paulus – ha haft en gemensam muntlig eller skriven källa.

Men min text är inte främst teori, och min kunskap om den djupare forskningen ska inte överdrivas.
Jag är predikant. Jag vill tala om Jesus. Jag vill följa honom och se de brister hos mig som behöver utmanas och se, som Paulus, vart vägen framåt, inåt, utåt och uppåt går.

Jag delar Paulus enkla syn på en helhet, allt liv i GUDs hand: Det är i GUD som vi lever, rör oss och är till. Frågan om huruvida GUD finns var aldrig en fråga hos Paulus, och den finns inte heller hos mig. Vi är som fisken i havet, den frågar inte om havet finns, den lever i och av det.






1 kommentar:

/kjernald sa...

Jag tänker så här. Jag tror också att vi slarvar med vår Bibelläsning och att det är nödvändigt att gå tillbaka till själva texten och se vad den säger. Att vi läser den genom kyrkohistoriens (dimmiga?) glas är säkert så. Jag är tveksam till om vi kan, eller ska, bryta oss ur det men att låta texten tala för sig själv är alltid sunt. Sedan är det väl ganska säkert att sammanhanget, kontexten kring författare är oerhört viktigt. Frågan är om vi idag, 2000 år senare, kan förstå den bättre än de som levde så mycket närmre Jesu tid. Jag är tveksam till detta. En lösning blir såklart att försöka förstå och se kontexten hos dom som i sin tur läste och tänkte kring Ordet, typ Tertullius och dom.

En annan kommentar. Rent spontant hänger inte jag med i meningar som "inåt, utåt, uppåt, neråt" o.dyl.. Låter flummigt och dunkelt. Jag förstår inte vad dom betyder men det kan vara jag.


En annan kommentar. Jag tycker det låter för brett. Paulus, David, Jesus, 1 Mosebok till Upp. Hur kan det inte bli för spretigt? Varför blanda in alla möjliga...såtillvida dom inte ska belysa dina tankar om Paulus...vilket kanske du har tänkt.

Annars tycker jag det låter intressant. Att tala om Jesus genom att tala om Paulus genom att gå tillbaka till grundtext och kontext kan bli spännande. Dock kan jag inte undgå att se en liten ironisk "twist". Du "försöker också rycka honom[Paulus] ur de läsningar som den västerländska kyrkan" men läser och använder dig uteslutande av västerländska teologer och predikanter (Tellbe, Wesley, Ireaneus, Wright). Varför inte en österländsk om nu västerlänningar har haft lite fel?