Paulus läser om Gamla testamentet

Det är den röda tråden i min bok.

Han använder främst Jesaja, vissa delar, samt Hosea. Amos och Daniel tillhör tex inte hans favoriter.

Adam, och särskilt Abraham, är hans slagruta och av detta drar han långtgående slutsatser.

Den judiska tro han distanserar sig från värnar Templet (mindre framträdande hos fariséerna), Torah (särskilt tydligt hos fariséerna), Israels plats i eskatologin och synen på Rättfärdigheten.

Konflikten om Templet kostar Stefanos livet. Paulus har en mkt lägre profil. Efter Jerusalems fall förlorar frågan hetta.

Torah - Paulus är solklar. Läs tex Apg 14:37-39.

Eskatologin. Messias och GUDs stora initiativ bryter in rätt in i tiden. Tidsförskjutningen blir Paulus stora fråga.

Rättfärdigheten är den springande punkten. Går den nå genom Torah och ett "laglydigt" liv? Paulus svar blir nej. Nåden är förutsättningen. Gud har, och tar, initiativet. Detta gör att han helt lämnar sitt gamla paradigm - i praktiken redan på Damaskusvägen. (nåd, tro och rättfärdighet är på ett sätt synonymer, de ryms i GUDs initiativ genom Jesus)

Detta leder Paulus till omläsning. Främst av Abraham. Tron blir hans stora nyckel.

Det var Abrahams tro som gjorde honom redo att gå in i Löftet. Denna trons hjälte - som litade på GUDs löfte - är omskurna och oomskurnas löftesbärare.

Ur detta drar Paulus slutsatsen att tron - som inte är ett mänskligt förhållningssätt, utan GUDs initiativ genom Jesus, som korsfäst och uppstånden - är förutsättningen för Rättfärdigheten. (Till och med ÄR rättfärdigheten.) Torah - om den kan levas efter - är god. Men människan är inte god. GUD har gjort vad som behöver göras.

Den stora konsekvensen är eskatologisk. GTs bild, i allmänhet, är att GUD blir allt i alla och återupprättar Israel, och straffar de ogudaktiga. Israels triumf förstärks av fiendens bestraffning.

Nej, nej, säger Paulus. GUD har gripit in mitt i tiden. Där är juden, såväl som greken inbjuden - genom tron på Jesus Kristus. Korsets kikarsikte är den smala porten.

Denna läsning skapar en distans till hämndfrossandet i GT. Amos och andra blir närmast obsoleta. Men Jesajas profetior som siktar fram mot Jesus blir flitigt citerade, liksom Hosea, Mika och Habackuk.

När Luther säger att Bibelns kärna och stjärna är Jesus är han på stabil Paulusmark. (Det är han inte alltid.)

Davids psalmer, och världsbild, vittrar hos Paulus. "Dukade ett bord i mina ovänners åsyn..." är ett typiskt uttryck från ett annat paradigm.

Vad händer i vår läsning? Det ska jag försöka svara på i nästa fas.