Jesus Messias, Konungen

Predikan: Första Advent 2011, Centrumkyrkan, Kållered

Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett
folk som har orena läppar
och mina ögon har sett Konungen,
Herren Sebaot.

Profeten Jesaja berättar om sin kallelse. Som alla stora kallelser i Bibeln var det motspänstiga kandidater som GUD kallade. Uppdraget var för stort, och de egna bristerna för påfallande. Så möter vi dem; Mose, Jesaja, Paulus…

De anade vidden, kunde inte se sig själva i den rollen, men rustades för tjänst. Den började i elden; den brinnande busken, de glödande kolen som bildligen renade Jesaja och det strålande ljussken som vände på Saul/Paulus livsbana. Mina ögon har sett Konungen, sa Jesaja.

GUD är vår klippa,
GUDs verk är utan brist,
GUDs vägar alltid de rätta,
GUD är en trofast GUD, fri från allt ont,
rättfärdig och rättvis.

Sa Mose när höll sitt stora avskedstal till sitt folk. Jesaja och Mose – båda hade en tydlig bild av sin uppdragsgivare. Också Paulus var övertygad om att det stora uppdrag han fick var att tjäna himlens och jordens kung.
... och från dem kommer Kristus som människa,
han som är över allting,
gud, välsignad i evighet, amen.

Denna massiva bild av konungen är Första Adventets Kristus. Jag skulle vilja att vi fick syn på denna bild idag. Inte bara stanna vid Palmsöndagens bilder av kungen som rider in i Jerusalem, utan också den Kung som med sitt Rike kommit till världen, har kommit och kommer att komma. Vi är liksom i den regentlängd som börjar och slutar med Kristus, Jesus Messias. Han kom, ridande på en åsna. Somliga anade vibrationerna från en levande GUD, andra såg ett närmast patetiskt följe som intog huvudstaden. Vi vet vad detta kommande var från – han lämnar sin tron av kristall, vad det innebar med en GUD som blev människa, och vi vet vart det slutade: kors, uppståndelse och himmelsfärd.

Adventet förkunnar Ett Nådens År. Det är bilden av Jubelåret, återställelsens tid, en bild av tiden då GUD blir allt i alla. Det är en försmak av den dag Paulus anade, Jesus Messias blir allt i alla, men han visste att man nu bara såg som i en spegel:
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild;
då skall vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad;
då skall den bli fullständig
som Guds kunskap om mig.
Detta tema får inte fart i våra kyrkor. Antingen blir det ett spekulativt dansande kring framtiden, då GUD griper in, eller så förtigs denna verklighet. Jag skulle önska att vi fick syn på den. På samma sätt som GUD fyllde det stora tomrummet med sin Skapelse, ett universum av GUDs godaste tankar för allt levande, framväxt ur GUDs skaparhänder, finns denna universella dag där slutligen allt åter ryms i GUDs hand. Det onda är nedkämpat och själva livsmeningen i mötet med Den Verkligt Levande blir tydligt för oss.

Detta är adventets stora meningsskapande verklighet. Vi hyllar konungen idag. Det är inte en kung som vänder blad när det hettar till, inte en kung som ska hyllas av ett lätt fjantigt hov, eller roas av hovnarrar. Det en helt annorlunda kung i ett helt annorlunda Rike. När och hur behöver vi inte spekulera i. Bilen av Jesus Messias som rider in i Jerusalem är på en gång någon som skapar rubriker och hyllningar, men också undringar. Det finns en ton av det alldeles nya i denne kung. Han tvättar lärjungars fötter, ser barnen och kvinnorna, talar väl om fienden…

Om detta är jordens nye kung, vad innebär det för hans folk?
Detta är en stark ton i vårt budskap: GUD finns före allting, finns i allting och sluter sin hand om allting. Det är den kristna tron. Den är inte banal på så sätt att GUD skapar genvägar för oss i livet. Inte alls. Här lever vi i vedermödan eller förgängelsens tid. Kanske har ingen tid, så fylld av prylar, varit så bemängd med förgängelse. GUD är inte bara Skapelsens GUD, inte bara barnet som föddes i Betlehem, eller bara Messias som dog och uppstod. GUD är också varje framtids GUD.

Vartåt vi blickar – i historien, i livet och in i framtiden – överallt ser vi GUD. Detta är tron – den träder oss på den tråd som famnar hela tillvaron. Det är inte detaljlösningarna som är vår tros innersta kärna – inte GUD som fixaren – men det stora sammanhang som vi är en del av. Välsignad vare han som kommer, Hosianna. Tänk när vi kan säga som Jesaja (och vi kan säga det redan nu). Jag har sett Konungen! Gå Sion din konung att möta… Han kommer i makt att regera, tills GUD uti alla blir allt.

Det är inte bara en klämkäck psalm i adventstider. Den är vår korta, jordiska utsiktspunkts stora sång, den och andra, som röjer vår världsbild. Konung förutan like. Granne med våra korta, och självupptagna liv, bor den Helige. Skapelsehanden, frälsarhanden och evighetens hand håller oss i vår hand.
Amen.