Diktatorn, den arabiska våren och konservatismen

Vi har nu sett hur de despotiska regimerna vittrat i Nordafrika och på den arabiska kärnkontinenten.

Regimer som balanserat på det skakiga samarbetet mellan arabländerna och USA. Det enda som i grunden hållit dem under armarna är makten i sig. Och konflikten med Israel.

Allt balanserande på den smala barrikaden mellan ytterligheterna.

Nu går folken till valurnorna. Militären skramlar med vapenhylsorna, jag tror ingen riktigt vet hur situationen ska hanteras. Men folken ser ut att välja religiöst. Och man undrar hur de tror att det ska gynna demokratin?

Detta fascinerar och oroar, på en gång. Religionens, eller om det är traditionens, makt är stark.

Man undrar: är tron så stark, eller är det något annat vi ser?

Kan detta urgamla grepp, som liknar europeisk medeltid, hålla greppet mitt i Twittergenerationen?

Vi kommer att lära oss mycket om Människan under de kommande månaderna. För inte längtar vi väl tillbaka till despoterna? Det är väl bara Bildt (och Persson) som värnar stabiliteten...