JULDAGEN 2011

Hö och strå

Vetekornets man som nådens pant
I Storkungs sagolika utkant
Försänkt bland minnenas då
idag bakom murens ridå.

Var inte rädda - ekade himlens kör
Oron var stor, både mot och för
Herodes, Maria och herdarna skälvde
för Gudens Rättfärdighets välde

Det liknade ingen jordisk stor makt
men tyst, som motsats till storm akt
När GUD intog världen
anades just nya värden

Hö och strå, tidens sekunder
barnet - ett himmelens under
Med evighet intog GUD
de hjärtan som tyngts av bud

Ett nytt evangelium lågade
bara för dem som vågade
gripas av det barnets hand
och föras till kärlekens land.

Förväntan – är inte det julens ord. Jag ser med kluvenhet på barnens uppskruvade väntan. Dels kan den ju inte rimligen sluta i något annat än i besvikelse. Dels blir det, mitt i det materiella överflödet, så oerhört prylfixerat.

Kanske borde man inte ha någon speciell åsikt om detta. Men jag kan inte riktigt låta bli. Och just förväntan är särskilt väl förbunden med julen – inte minst den som vi firar – Betlehemsjulen. GUD blev människa. Detta för oss till det allra känsligaste, och innerligaste, och vackraste av tron som flämtar och brinner i oss alla.

Men låt oss börja med den stora scenen, eller snarare de stora scenerna:

Vi beger oss till Jerusalem. Huvudstaden. Den palestinska provinsens centralort. Herodes tänker vi oss där (fast han kunde lika gärna ha tillbringat julen nere vid kusten i Ceasarea, klimatet är bättre där) där var han också närmare pulsen i den stora världen. Nåväl. Händelserna i Betlehem hade en särskilt förmåga att påverka. Ingen kunde regera Palestina utan att ha ett öga på kung David. Han var visserligen död sedan 8-900 år, men hans Ande levde över alla makthavare – inte minst under den romerska ockupationen kan man lätt föreställa sig hur drömmarna tillbaka till Davids tid lätt kunde erövra utrymme. Orden om Messias kunde närsomhelst tända en brand. Upproret låg aldrig långt borta, och folket närde sina drömmar om ett fritt land, i GUDs hand.

Om stjärntydarna från östern länder frågade efter Judarnas kung, var det tillräckligt för att väcka maktens paranoida skräck för att förlora inflytande. Hos Herodes fanns skräckslagna förväntningar.

Man kan anta att de smittade på det lokala ledarskiktet, som hade att balansera mellan sina egna drömmar och ambitioner och den svårartade gråzonsvandringen mellan de egna idealen och den starka romerska makten. Deras förväntningar kunde slå åt olika håll: drömmen om att få möta Messias, och hotet om konflikt med världens då enda supermakt. Eller uttryckt på ett annat sätt: himlens makt och den jordiska närmade sig kollisionen.

Hur Messiaslängtan såg ut bland folket kan vi inte säkert veta. Men herdarna som hörde om nyheten ute på fälten måste känt in Messiasvibrationerna. Änglakörer hade inte ofta föreställning på ängarna utanför Betlehem. ”Idag har en Frälsare fötts åt er…” med de orden gick de för att se.

Hos Maria hade förväntan byggts under nio månader. Vi kan bara ana hur hennes tankar formade sig i mottagandet. Ett barn, stort nog. Ett himmelens barn – hur kunde man tänka om det?

Tro nu inte att predikan stannar där, i trakten av Jerusalem och Betlehem. Den kommer naturligtvis oss till mötes. Förväntan. Barnet. Frågorna om GUD som blir människa…

Vi är där med trons allra innersta väsen. Tron som vi så ofta gör till vår egen hållning – ställer frågan om vad, hur och rätt vi tror. Jag tror att julnatten säger en stor och viktig sak till oss: Tron är en gåva. Som GUD gav Jesus till människorna, som en hälsning från himlens eviga närvaro, är Jesus det centrum som skapar sammanhanget i våra liv. Mottagandet är helt utan krav, GUD gjorde det och förändrade allt.
Livet med denna livsupplysande gåva är sedan vårt ansvar, tillsammans med den levande Kristus som följer oss, går före oss och med oss.

Det finns förväntan i luften. Tveklöst så. GUD väntar oss, och vi väntar GUD.