Om förväntan och frustration

Predikan idag: GUDs barn.


Förväntan & Frustration

Möjligen finns det väldigt många andra ord och begrepp som vi först och främst borde förknippa med julen: Gemyt, godhet, generositet, godmod, gemenskap… Men just dessa två har liksom stannat upp i min tanke, eller kanske snarare, stannat upp min tanke: Förväntan och frustration. Det ena främst före och det andra efter, men även inför julen kan frustration göra sig påmind, kanske inte minst med tanke på vår tids ganska komplicerade familjestrukturer: aldrig har väl så många jular firats i olika konstellationer, ändå… Och så barnens uppskruvade förväntningar, eller farfars – det kan nästan bara gå fel. Om det är så vi känner – hur skulle det då kännas för GUD?

Nej, vi ska alls inte göra slut på förväntningarna. Det är på hoppet vi lever – mer så än på minnena. Det är med tankarna på en ny vår som träden satte knopparna innan hösten släckte ner det synliga livet. Det är med barnen som vi sätter tro till framtiden. Om inte vetekornet faller i jorden och dör ges inte det nya livet chans.

Så. Låt oss återvända till Betlehem. Vad hände där sedan änglaropen ekat bort, och herdarna återvänt ut på markerna under den svarta himlen. Inte heller den första julen saknade komplicerade familjerelationer – det lilla barnet svävade mellan sina gudomliga rötter och de mänskliga. Och barnet, vem är han? som Gullberg undrar i sin dikt om den heliga natten.

Jo, jo. Vi vet att ännu väntade både det ena och det andra på den lilla familjen på medborgarkontoret i Betlehem, där de skulle registreras. Stjärntydarna skulle komma med orientens lukter och en kungakröning av det ovanliga slaget skulle ske. Och Herodes svartsjuka vansinne skulle driva familjen på flykt, ända bort till Egypten.

Men då, och där, i stallet. När strålkastarljusen släckts, och det vanliga lilla livet tog vid. Bredde frustrationen ut sig också där, eller levde förväntan vidare?

Det gällde nog då, som nu, att behålla fokus. Och kanske var just det inte så svårt för Maria och Josef. Jag minns väl tiden med vårt första barn. Det var sommar, blöjor, nattvak, skrik och himmelsk glädje som fångade oss. Vi sa till varandra att vi nog aldrig hinner arbeta mer, det lilla barnet tog all vår tid, all vår koncentration, vår tid, omsorg och gav och tog all vår kärlek.
Men också för Josef och Maria återvände vardagen, även om den tog en omväg över Egypten, med all den oro den resan rymde. Till slut hade de uppskruvade förväntningarna vittrat och de stod ansikte mot ansikte med vardagen. Om den tiden vet vi nästan ingenting. Bara någon notis i evangelierna när Jesus var 12 år. Mera fragmentariska och sagolika i apokryfiska texter. Annars inget, annat än vardag, om timmermannens son.

Messias var som andra barn, som behövde sin tid och den gav den växt som gör en människa beredd för vuxenlivet. Och nya förväntningar, och ny frustration. Livet blir mera sällan det som våra drömmar berättar.

Ylva Eggehorn har en liten kul dikt från en annan del av de stora eventen kring Jesus. Där fångar hon saken från en åsnas perspektiv.

HOSIANNA

Det var en gång en åsna, jag säger inte vem
Som stod och smått funderade vid dörren till sitt hem:
då kom det två figurer och ledde henne bort
den ene ganska lång och smal, den andre tjock och kort
för någon ville rida på åsnans smala rygg
han satte sig på henne och hon var glad och trygg
men när de kom till staden det blev ett väldigt liv
För folk sprang ut på vägarna med stora långa kliv
och ropade och hurrade och sjöng och hade sej
och åsnan börja kråma sig och tänkte: se på mej,
dom lägger fina tyger och kvistar vid min fot
och bugar sig och ber att jag ska äran ta emot
det var väl det jag trodde och det har jag väntat på
att någon skulle upptäcka min glans till slut ändå
jag antar det är borgmästar´n som ordnat till det här
jag får väl låtsas häpen över allt deras besvär
så omtänksamt av honom som satte sig därbak
att vilja ställa upp och göra PR för min sak....
_ _ _
Det var en gång en åsna jag säger inte vem
som trött och lycklig återvände sedan till sitt hem
hon hörde några rop och skrik men sedan blev det tyst
det var om nån förbrytare som Judas hade kysst
men åsnan ställde sig och sov med huvudet på sne -
för hon var trött.
Det blir man när man just har gjort succé….

* * *

Därmed är vi djupt inne i den Stora Saken: Om förväntan och frustration. Är vi mest av allt som åsnan – och fokuserar oss själva? Är det själva jaget som står där avblekt och febrigt vitt när ljusen slocknar och vardagen tränger på?

Bli som barn – säger Jesus i dagens evangelietext. På ett sätt är väl barnet bilden av detta JAG, ganska självupptaget, världsbilden utgår från de egna behoven, och det tar tid att lära sig se de andra och deras behov, som möter – och ibland kolliderar med –
barnets eget behov. Barnpsykologen Jesper Juul i Danmark säger att Barn är kompetenta att känna sin lust, men inte kompetenta att känna sina behov.

Jag tror att det är med en djup mänsklig och gudomlig kunskap Jesus talar om barnet, och använder dem som förebilder. Och i grunden är vi alla barn – ibland i förhållande till oss själva (och det är inte alltid så bra), och ständigt i förhållande till GUD (och det är bra).

Också i vår relation till GUD spänns vi mellan förväntan och frustration – det är oundvikligt. Men allt i detta är inte sådant vi måste acceptera. En hel del grundar sig i våra perspektiv. Barnet har två perspektiv: det ena utgår från självet, och livet går ut på att upptäcka vem jag är i relation till vad andra människor är. Men barnet utgår också från sammanhanget – de är från början mer en del av sin mor, sin familj och sin värld än en egen individ.

Paulus har med många texter i sina tretton brev gjort detta tydligare för mig nu än troligen någonsin, och det är betydelsefullt i hur vi lever vårt liv, och hanterar förväntan och frustration. Hans utgångspunkt är väldigt lite vad GUD från stund till stund gör för oss. Men väldigt mycket om hur vi lever vårt liv i GUDs hand. Hans stora predikan i Aten, på Areopagen, där han lånar orden från en gammal grekisk dikt och säger: I GUD är det som vi lever, rör oss och är till, är mer än något annat en utgångspunkt i Paulus gudsbild. Kan något skilja oss från Kristi kärlek, undrar han i Romarbrevet.

Som GUDs barn är den Stora Saken hur vi lever vårt liv i GUDs hand. Bara den kunskapen sätter alltid vårt perspektiv. Denna världsbild utgår inte bara från självet, men från det sammanhang där vi lever – i GUDs hand.

När Paulus därför talar om den nya människan, eller rent av en ny skapelse, tar han sin utgångspunkt i GUDs kärlek, särskilt manifesterad på korset, genom Jesus.

Detta är den ram i vilken vi sedan lever våra liv.

Det största felet vi gör är att vi har parkerat GUD i en alldeles för snäv del av vår person, vi har uppfunnit en religiös gestalt i oss själva, som umgås med GUD, som ber och lovsjunger. Istället för att se hur hela vårt liv är det GUDs tempel varigenom GUD gestaltas, möter oss och utmanar oss i hela livet.

Hos Paulus blir korset själva nyckeln. Och det handlar inte bara om hur Jesus dog för oss och med oss, bort från den syndiga naturen, utan korset blir det förhållningssätt med vilket hela livet ska mötas. Det blir kärlekens, försoningens och hoppets ständiga påminnelse och korrigering av hela vårt liv.

Kristen tro är inte religiös. Den är praktisk. Den sätter hela vårt liv i ett nytt ljus och sätter oss själva i detta ljus. Barnets kärlek till sina föräldrar och omgivning är inte en insats för att få kärlek. Det är själva livet som blommar. Och omvänt. Föräldrarnas kärlek är inte en självrisk för att få kärlek, det är själva livet.
GUD är inte på det sättet annorlunda.

När strålkastarna släckts, när livets stora event blivit grå vardag, då är livet på riktigt. Kanske är det på sätt och vis tvärtom: Frustration och förväntan. Livet är i grunden för svårt för en människa att leva, men vi kan förvänta oss att GUD går med oss. Och inte i ett hörn av detta liv saknas GUD.

Detta är att vara GUDs barn.