Vasa - sa oxen.

En julbetraktelse: Julen 2012 - i stallet
Ingenting är dessa väggar främmande. Oxarnas bröl, åsnors skri, fårens vänliga, hesa bähä. Här inne är alla ljud kända, och alla – kända som okända – får höras.
Här har människorna manat på en tacka som ska lamma, en ko som ska kalva och en åsna som kvider under fölfödseln. Somligt har resulterat i nytt liv, annat har ändat med förskräckelse.
Det är Livets plats säger åsnan, den gamla kloka. Hon som burit Maria hela vägen från Nasaret till Betlehem. Maria som så gärna hade velat färdas just den vägen, till Jerusalem. Staden hon bara hade hört talas om.
Men de hade bara snuddat vid den sägenomspunna staden. Efter den långsträckta backen upp från Jeriko, som om halvvägs till himlen, hade de bara vidrört den Heliga Staden. Hon hade inte ens anat Templet, som i alla berättelser var som en port till himlen. Ja, så nära GUD som en människa bara kunde komma.
Tiden närmade sig då hon skulle föda. Och åsnan hade med sina sista krafter fört dem förbi Rakels grav och stapplande gått in mot Betlehem.
De hade stannat. Det kändes inte som om de var framme. Bara stannat. Ingenstans fanns det rum för dem. Det verkade som om de inte riktigt hörde hemma någonstans. De var på väg till en destination som ingen riktigt kunde peka ut. Som om den inte fanns. Men var viktig.
De var liksom på väg. Bort eller hem? Det verkade så oklart. Och inne i Maria var allt oklart. En brännande smärta av Det Nya Livet fyllde henne, isolerade henne från allt annat.
Det var då hon hörde åsnan. Den gamla kloka från Nasaret.
- Jag vet hur det är. Det känns som om allt går sönder, innan allt blir helt.
Den gamle oxen förstod ingenting. Inte hörde han så bra heller. Sa bara Vasa! hela tiden. Lite argt. Men fåret lyssnade. Inkännande, som om erfarenheterna slog an en ton som hon kände igen.
- Jag känner detsamma var gång de klipper mig, sa hon. Som om allt går sönder. Men sedan. Allt blir nytt. Känner mig som en ny människa, brukar jag tänka. Innan jag förstår hur dumt det låter.
Åsnan nickade. Tyckte inte alls det lät så dumt. Oxen sa bara vasa!
Åsnan tog ett nytt tag om halmen som var strödd framför henne. Fyllde munnen och tuggade eftertänksamt. Ett vippande ax hängde i mungipan och ville delta i samtalet.
- Precis så, sa hon, men tonläget var så uppskruvat att oxen nu omöjligen kunde höra någonting, precis så – när vi faller i jorden och dör växer det nya livet. Det gör ont att födas, och ont att dö.
Nu nickade fåret. Att klippas var som att dö en smula. Så hon förstod. - Men livet följer döden som följer livet, sa halmstrået nästan poetiskt.
Vad oxen sa det vet vi, men åsnan blev lite fundersam över att maten talade med henne.
- Födas, klippas och planteras – att det skulle vara så lika, sa hon mellan tuggorna. Det hörde oxen.
- Ah, sa han, står ni och filosoferar nu igen. Då ska jag berätta om när jag släpade upp cedertimret till Jerusalem. Vi hämtade nere i Jaffa och släpade lass efter lass upp till Jerusalem. Templet skulle byggas om.
Åsnan slutade tugga. Hon hade aldrig hört den berättelsen. Och Maria lät värkarna vara och spetsade öronen – templet!
- Jojo, fortsatte oxen. Det kostar på när GUD vill ha nyfint.
Maria ville höra mer. Men det verkade som om oxen sagt sitt.
Åsnan tuggade ännu tankfullt i halmknippet. Fåret la huvudet över frambenen där hon låg. Först verkade det som hon inte lyssnat, hade väl hört den gamle oxen både en och trettio gånger, tänkte Maria.
Men sedan öppnade fåret ögonen, och sa
- det kostar på för det gamla när det nya bryter igenom.
Det var ord som de alla behövde tugga på, smaka på om och om igen.
Värkarna tog över Marias värld. Och det dröjde inte länge innan ett alldeles nytt ljud blandade sig med tystnaden.
Den natten liknade ingen annan natt. Det var inte bara djur som talade, ett skrik från himlen trängde in i djurens och människornas värld. Ett rop – som både vädjade om kärlek, och sjöng denna kärleks lov. För dem alla, till och med för Maria, var det hela alldeles obegripligt.
Tills några herdar, och flera får, och änglar blandade sig i nattens nya ljud. Både himlarnas härskaror och människornas herdeskaror var på plats för att sätta nattens under i ett sammanhang. Bara människornas härskare var satta på undantag – de satt i sina palats och undrade över nattens uppror.
Idag har en Frälsare fötts åt er – var de ord som etsade sig fast, inte bara hos Maria. Han är Messias – Herren.
- Himlen har landat, sa åsnan som visste hur tecknen skulle tydas.
Oxen nickade, kände igen atmosfären – den liknade templets.
Fåret sjöng med änglarna. Hon hörde till Davids stad. Där hade alltid fåren sjungit Davidssånger. Han var deras stora idol – fåraherden från dessa kullar. Hosianna, sjöng fåret. När hon var lamm trodde hon det var Davids prinsessa – nu visste hon bättre.
En sådan natt. Den lille sov nu i moderns famn.
Josef – som inte hade hört något innan herdarna kom – stod omtumlad mellan oxen och den unga modern. Tittade ömsom på pojken och däremellan på Maria.
- En sådan natt, sa han, och här i farfars Betlehem. Himlens sång om David hade först gjort honom lite uppskrämd, men sedan hade han slagit sig till ro med tanken. Det var ju så man sa i hans släkt. Varje gossebarn som slog upp ögonen möttes av orden. Är det en ny liten David?
Sedan sa man det mera sällan. Av alla små underverk blev ju de allra flesta ett barn bland barnen. Unika, men allt det gemensamt som gör dem till människor. Så skulle det säkert bli med den här lille pojken också.
Josef granskade den lilla barnahanden, och insåg att det skulle dröja innan den kunde köra en hyvel. Maria och pojken sov. Han borde också sova.
Men natten stod ännu så stor i honom. Det fanns något av nattens ljud som hade fångat honom, nej, snarare hade gripit tag i honom. Inte ägnade han GUD annars så mycket tankar och omsorg. Men nu hade liksom något av GUD lagts i hans hand. Han kände ett ansvar för pojken. Det låg nu på honom att föra pojken helskinnad genom livet, eller i vartfall dess späda början.
Gryningsljuset torkade bort nattens svarta himmel. Det mumlade i djurens hörn av stallet. Det lät som om åsnan pratade i sömnen. Han försökte lyssna, men fick inget samband mellan stavelserna.
- Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fridsfurste. Mumlade Josef. Alla Davids barnbarn kunde den ramsan. Innan han somnade tittade han på den lille i Marias famn. Skuggan av ett kors syntes på den lilles panna. Bara som en aning. Jo, sa Josef, fredens chans är inte stor.
Oxen sa bara
- vasa?