Ilskan

Jag vaknade i en märklig ilska i morse. Kan inte säga att det är något unikt. Ändå var det en annan sorts ilska än min vanliga, numera lite mer självupptagna.
Ilskan var väckt av en dröm.

Besökte tydligen ett bankkontor - finns det sådana längre? Och såg en äldre man behandlas illa. Hans ärende gavs inte prioritet i någon kassakö och han trängdes undan av de mera lönsamma kunderna. Ingen kan säga att det var en särskilt stor katastrof, men tydlig var den. Det finns somliga som får plats, eller tar plats, och andra som inte längre får rum. Den gamle mannens papper föll på golvet. Andra trampade på dem. Hans stela rygg hindrade honom från att plocka upp dem, och en allt djupare desperation syntes i mannens ansikte. Han var nästa på väg att ge upp. En god vän till mig var också på plats. Fick ögonen på den gamle. Gick fram, fick de andra kunderna att se vad som hände och fångade en kassörskas intresse. Hon skälldes ut. Alla fick råskäll av mannen med de goda kontakterna. Den gamle fick hjälp. Och faktiskt en ursäkt. Men orden från kassörskan i min väns öron ringde också i mina: Du förstår väl att vi inte kan prioritera såna där!

Såna där! Är du lönsam min vän? Alla kan inte åka med? Det naturliga urvalet har sitt pris!

Världen - en plats för the fittest!

I september 1993 var sossarna samlade till kongress i Göteborg. Jag var där. Valt ombud av partiets folk. 39 år gammal - känns som en annan tid, en annan gubbe, en ungdom (nästan).

Känner nu av vibbarna, tjugo år senare. Ny kongress i Göteborg för det fornstora partiet, som ännu dominerar svensk politik. Jag trodde inte att valvinst 2014 var möjlig, trodde inte att den nygamla högern skulle hinna bli regeringstrött. Numera är jag mera osäker. Det glöder mer från vänster än från höger.

Socialdemokraterna har inte fått upp ångan sedan de (vi) förlorade självförtroendet inför globaliseringens griparmar. Den första knäcken gav oljekrisen redan 1973. De gamla landinterna instrumenten räckte inte längre till. Skokris gav textilkris som gav varvskris. Och några globalt gångbara metkrokar hade vi inte. Det var första chocken. Politiken klarar inte allt. (1976 förlorade vi valet). Andra krisen kom då det globala kapitalet började muttra under 1980-talet. Inflationstalen och den globala Skuld- och bankkrisen ledde till avregleringar som var nödvändiga men skedde med kniven mot strupen, och möjligen inte i rätt ordning. 1991 förlorade vi valet till Sveriges "mest kompetenta" regering som inom några år drivit upp den svenska marginalräntan till 500%. Visserligen bara några timmar. Men som Carl Bildt sa: Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande. Ja, i sanning. 1994 var vi tillbaka. Jag satt i Riksdagen. Samma år röstade vi om EU-medlemskap. Vi var tvungna, men förblev halvhjärtade. Globaliseringen har nu piskat oss minst tre gånger. Och just nu pågår den fjärde striden. Länder knäar. Folk lider. Men än saknas instrumenten för att möta den nya världen.
En del måste hanteras globalt. Vi har nu ett läge där storkapitalet har seglat upp över nationsgränserna och genom ogenomträngliga global konglomerat sätter sina egna standards. Om det inte krisar, för då får nationerna och de breda massorna hiva upp plånboken och lösa bankkris eller motorfordonstillverkarkris. I sak gör nu storfinansen, brottssyndikaten och miljöhoten gemensam sak: De seglar över nationsgränserna. De gemensamma instrumenten räcker inte till. Och de stora nationerna blundar för den kusliga realiteten: De är inte stora nog. Små bovar kan vi ägna oss åt. De stora seglar i en egen dimension - över lagen och gränsen.

Nationen har, mer nu än någonsin, att inom sina kontrollerbara områden fördela välfärd så rättvist som möjligt.

Samhällen slits isär. Vi kan blicka mot Grekland och Spanien. Men det kan räcka att se i bankkön. Eller i skolan. Eller sjukvården. Är alla medborgare i samma rike?

Bördor bärs bäst tillsammans.

Detta är de två områden som måste mötas av politikens armar. Det finns ett hot om att vi förlorar på båda sidor. De globala hoten kräver mer av gemensamma ansträngningar och en helt ny långsiktighet. De nationella tarvar en återvitaliserad lust för jämlikhet.

Börjar bilden av detta klarna har vi regeringsskifte 2014. Vem som driver sjukvård eller skola är inte den avgörande frågan. Men att vi löser problemen med ojämn fördelning. Staten är den enda instansen som kan sköta den kontrollen. Och det finns andra instrument än mera närsynt vinstförbud. EU och FN måste ges större makt på gemensamma områden. EU måste lämna detaljreglering och se helheter. FN måste bli empowered att fatta övergripande beslut. Det är rysansvärt bråttom. Men inga tecken i skyn...

Den gamle i bankkön har sitt värde i att vara människa. Om inte människan blir politikens mål är vi förlorade. Och en del av oss behöver mer hjälp än andra. Det är rättvisa.